Gösta Åqvist fisket i öppna havet fritt, i den mån detta fiske inte kunde hänföras till något hemman. För skären hade i överensstämmelse med Helgeandsholmsbeslutet utfärdats hamnskrå den 24 augusti 1450 (SPSS häfte 27) i första hand för Huvudskär och Svenska Högarna men enligt en anteckning efter version B troligen gällande även för »östgötaskären» Häradsskär, Lackaskär, Björkaskär, Bagaskär och Witherskär. Den genom 1766 års stadga lämnade friheten till fiske i öppna havet utvidgades ytterligare genom 1852 års fiskeristadga, då bestämmelsen om fritt fiske i de fyra stora sjöarna infördes, en rätt som både preciserats och utökats genom 1950 års lag omrätt till fiske. Ytterst stammar alltså denna rätt från Helgeandsholmsbeslutets föreskrifter om »kunglig» rätt till fisket i vissa vatten. I modern tid har kronan ifråga om Trollhättefallen, fått fastställt att kungsådra fanns i Göta älv vid Trollhättan och framginge mitt i huvudfåran samt att kronan vore ägare till öarna i älven. Därvid har domstolarna som ett domskäl åberopat Helgeandsholmsbeslutet och detta trots att vid sekelskiftet, då dessa domar avkunnades, Styffes uppfattning om Helgeandsholmsbeslutet som en förfalskning förelåg sedan lång tid tillbaka. De relevanta rättsfallen är NJA 1900: 126 samt 1901: 419 och 427. Som en direkt följd av den uppfattning, som lagkommissionen omfattade 1694 synes vara de undersökningar omränta för kvarnar, som upptogs genom tillsättandet av de s k kvarnkommissionerna. Utgångspunkten var här det kungliga brevet av den 13 april 1697, närmast föranlett av att huvudhandskriften B 59, till vad som hos Schlyter återges under VgL IV: 11 har somförsta ord, med bortseende från den senare tillsatta rubriken Westgöta Almänningar, alrmennings scoghisr och senare handskrifter rubrikerna vm alm<^nings skogha och Almennigx watn b^ergh oc skogha et cetera. I huvudhandskriften B 59 a är denna förteckning av Laurentius Dyakn tillskriven å fol. 45 r. Dessa anteckningar ansåg 1683 års skogskommissioner ha karaktär av gällande rätt och detta gällde såväl allmänningsförteckningen som Helgeandsholmsbeslutet. Det ställde sig då naturligt att rannsaka om de torp, kvarnar och annan bebyggelse, som kunde ha ägt rumpå kronans parker eller mark, som av annan anledning ansågs tillhöra kronan. Så skedde också men denna verksamhet avtog alltmer under 1700-talets början och torde närmast ha självdött. Det är vanskligt att avgöra om detta berodde på de svåra förhållanden, som rådde inom landet vid denna tid eller om en förändrad uppfattning inom doktrinen hade ägt rum. 210
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=