Till den svenska regalrättens historia 209 större vattendragen inte får avstängas utan skola vara fria och därifrån har sedermera utvecklat sig friheten för alla medborgare att nyttja dessa vatten för transporter och för smärre fisken. Vad kronan har begärt har varit rätt till ränta dvs rätt till avgift och detta har endast gällt fisken och kvarnar. Sammansättningen med kungs- eller konungs- i exempelvis kungsådra anknyter närmast till den gamla föreställningen att det åligger den högsta myndigheten, som besitter de härför erforderliga maktmedlen, att tillse att vissa bestämmelser i folkets intresse iakttages. Styffes uppfattning har inte bara haft betydelse för den vetenskapliga uppfattningen om vad som kan ha beslutats 1282 utan har också haft ett stort inflytande på domstolarnas avgöranden i de inte så få rättstvister om fisken somunder årens lopp avgjorts. I en uppsats i Rättshistoriska studier, sjunde bandet, 1982, har Stig Jägerskiöld lämnat en översiktlig framställning om Fiskerätt i Norden, där problemet även ur domstolarnas synpunkt blir belyst. Det bör måhända här nämnas att i det sista rättsfallet, somförts upp till Högsta Domstolen, NJA 1967: 103 (s. 521) såväl häradsrätten som Hovrätten för övre Norrland betraktade Helgeandsholmsbeslutet som ett falsarium och delvis på denna grund tilldömde Vitsaniemi byamän bättre rätt till allt slags fiske i en del av Torne älv, som tillhör byns skifteslag. HD:s majoritet återgav visserligen häradsrättens uppfattning om Helgeandsholmsbeslutet som uppdiktat men ansåg att kronan på grund av 1655 års riksdagsbeslut — som bygger på Helgeandsholmsbeslutet — enligt vilket till »omistandes orter» skulle räknas »kronans urminnes huvudfisken i stora strömmar i Sverige», hade rätt till fisket efter lax och havslaxöring. Här ansågs föreligga en annan rättsgrund, ytterligare bestyrkt av innehållet i 1766 års fiskeristadga, kap. 3, § 1, fjärde stycket. Skiljaktliga meningar uttalades dock av två ledamöter, som —utan att åberopa Helgeandsholmsbeslutet —ansåg att laxfisket i Torneälven från den svenska kolonisationens igångsättande på 1300-talet och medeltiden igenom tillkom enskilda med skattemannarätt och alltså inte tillhörde kronan. Uppenbarligen har Helgeandsholmsbeslutet spelat en inte obetydlig roll vid det karolinska enväldets hävdande av de kungliga intressena. I det förslag till Byggningabalk, som Lagkommissionen framlade 1694, avhandlade kap. 27 Omkonungens enskijlte och frijkallade, så och om andre allmenne fiskerijer under §§ 1—3. Förslaget kom nästan ordagrant att ingå som kap. 18 i 1734 års lags Byggningabalk. Genom 1766 års fiskeristadga skedde emellertid en betydelsefull ändring, då 2. kap. § 1 förklarade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=