Gösta Åqvist För den tidigare skattläggningen uttalar sig Styffe själv, som för sin uppfattning åberopar SD 51 och 63. Till samma uppfattning ansluter sig reservationslöst Holmbäck—Wessén, Svenska landskapslagar (SLL), Första serien, Upplandslagen s. 144. Däremot synes Schlyter iaktta tystnad när det gäller tidpunkten för den nya jordbeskattningens införande, SSGL 3, s. 376, s.v. Markland och även Hildebrand iakttar en viss försiktighet. J. Sandström däremot har i ett inlägg i HT 1942 s. 117—144 bestämt vidhållit den av honomredan i HT1913 hävdade ståndpunkten. Till samma uppfattning har kommit C. G. Andr^, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid, Uppsala, 1960, ss. 118—119 samt S. AmbrosiANi, Mark och markland, (Rig 1939) samt örtugland (Rig 1949). För en senare skattläggning efter 1200-talets mitt uttalar sig i första hand Lönnroth i Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige, passim, samt Marklandets uppkomst, Scandia 1941, s. 110. Oberoende av Lönnroth har I. Sjögren Fastighetsföryttring enligt Upplandslagen, Svensk Juristtidning 1941, s. 283 kommit till samma resultat. Detta är också fallet med G. Hafström, Ledung och marklandsindelning, Uppsala, 1949, SS. 223 och 228, där den senare dateringen närmast föranletts av Birger Jarls arvslagar. Även C. 1. Ståhle, De medeltida skatterna i svealandskapen (HT 1941 s. 201 ff.) har här accepterat Sjögrens och Lönnroths resultat men sedermera ändrat uppfattning och anslutit sig till uppfattningen om jordskatterna som huvudsakligen en 1100-tals företeelse. Detta efter ett ingående studium av Vårfruberga klosters jordebok under titeln Vår äldsta jordebok (Namn och Bygd 1948). En ändrad uppfattning i motsatt riktning synes man kunna konstatera hos Holmbäck—Wessén, som vid behandlingen av skattefrågan i Upplandslagen intog ståndpunkten att jordbeskattningen införts på 1100-talet, men vid kommentaren till Södermannalagen menar att den knappast kan ha tillkommit förrän under 1200-talet. (SLL: Tredje serien. Södermannalagen, s. 95 f.) Märkligt är att våra två främsta agrarhistoriker, F. Dovring och D. Hannerberg inte uttala någon åsikt om tidpunkten för marklandets uppkomst. Dovring ansluter sig i sitt arbete Attungen och marklandet Lund 1947, i allt väsentligt till Lönnroths uppfattning, dock utan att uttala sig i frågan om tidpunkten, medan Hannerberg i sitt stora arbete om byar i Närke, Gård, by och territoriell organisation i den äldre Kumlabygden, ingående i Kumlabygden IV, Kumla, 1977, alls inte berör dateringsfrågan och i sitt arbete Svenskt agrarsamhälle under 1200 år endast refererar Lönnroths och Hafströms uppfattning (ss. 40—41). Förbistringen på detta område är sålunda total. Märkligast är att två så framstående nordister som Ståhle och Wessén från början omfattat mot206
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=