Gösta Åqvist men den senare utlagan kan troligen inte betraktas som en ständigt utgående. I stort sett måste man emellertid betrakta likställigheten som relativt lyckad om nu sådan har varit avsedd. Dock kan man även här göra samma konstaterande som i annat avseende, nämligen att svealandskapen troligen drabbas något hårdare än götalandskapen. Ett ytterligare belägg för påståendets riktighet om dokumentets sammanblandning av tön och tunna kan man erhålla genom att göra en jämförelse med vad vi vet omde olika måtten överförda till vårt sätt att räkna. Klar reservation får givetvis inrymmas på grund av de enorma variationer som medeltidens mått lokalt uppvisade men någon ledning torde man kunna få ifråga omden eventuella riktigheten av påståendet ovan. Man har sålunda 1 tön=6 spann, varvid spannen tages till ett genomsnitt av 60 liter, enligt Jansson Nordisk Kultur XXX s. 56 eller 1 tön= 360 liter. Tunnan, som enligt Jansson under tiden 1351—1400 icke användes som spannmålsmått, håller 6 skäppor, där varje skäppa, fortfarande enligt Jansson, antages hålla ca 20 liter, varvid tunnan alltså håller ca 120 liter och sålunda nästan exakt lika med Vs tön, vilket väl stämmer med Helgeandsholmsdokumentets uppgift. Senare undersökningar om förhållandet mellan tön och tunna ger vid handen att detta är detsamma som under tidigare medeltid, nämligen 3:1. I KLNM under tunna redovisas med en exakthet, som näppeligen kunde utmärka medeltiden, tunnan, från 117,36 liter till 146,24 1. för tunnan i Sverige,"- medan tön anges till 3 tunnor men med mera obestämdhet över rymdmåttet."^ Resultatet ger i varje fall belägg för att Helgeandsholmsdokumentens uppgift att i vart tön skulle vara tre tunnor ingalunda innebär någon orimlighet utan i stället innehåller ett rimligt påstående även ominnebörden av tön möjligen så småningomgått förlorad. Styffe har ansett att dokumentens uppgifter om beskattningen är »oefterrättliga»."'* Omdömet förefaller inte vara på sin plats. Har man avsett att åstadkomma en viss likformighet mellan landskapen i Götaland och Svealand, så har man ifråga om spannmålsavraden lyckats i högsta grad. Man får heller inte anlägga vårt sätt att se på prestationer ur rättvisesynpunkter. Härtill kommer att det ingalunda är säkert att vi känner alla pålagor av personligt slag somkan ha utgått. Det är dock anmärkningsvärt att Styffe särskilt vänder sig mot uppgiften om att från svealandskapen dagsverken skulle ha utgått."^ Han ■2 KLNM19 sp. 57 ff. ■2 KLNM 19 sp. 236—237. Styffe, Grundregalerna s. 288. 75 Styffe, Grundregalerna s. 289. 204
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=