RS 11

13 Georg Stiernhielmsom latinpoet har enligt överskriften skrivit det »uppfylld av Gud», Deo plenus, f.ö. när han steg upp ur sängen. Upplysningar av det sistnämnda slaget avslöjar i förbigående sagt mer än vad man från början kanske är benägen att tro. Som framgått tidigare, har det tydligtvis inte varit ovanligt att latinpoeten Stiernhielm fått sin inspiration i sängen. Det kan tydas så, att han varje ledig stund arbetar med språket, det må gälla verstekniska eller andra problem. De dateringar som framgår av Bernt Olssons edition visar, att Stiernhielm faktiskt under hela sitt vuxna liv beflitat sig om att hålla sig i latinspråkig trim, med mer eller mindre krävande versifikatorisk exercis, t.ex. när domstolsförhandlingarna börjar bli alltför tråkiga eller när han ligger och drar sig i sängen på morgnarna. 10. I tre korta dikter (nr. XXX), med anagrammatiska inslag, besjunger Stiernhielm sina tre söner och förutspår för var och en av dem framgångar på olika fält: den ene inom litteraturen, den andre inom det militära livet och den tredje något oprecist inom samhällslivet. Det bör sägas, att dessa tre dikter är intressanta framför allt i formellt hänseende, eftersom Stiernhielm här använder ett mycket ovanligt versmått, nämligen hexametrar omväxlande med jambiska versrader. Han har lånat versmåttet från Horatius, som använder det i några av sina epoder (14—15), eller från den senlatinske diktaren Ausonius, som också använder det någon gång. 11. Samma versmått använder Stiernhielm i den sista (nr. XXXI), och samtidigt längsta, i den grupp otryckta dikter som nu är på tal. En rad ändringar i originalmanuskriptet och vissa alternativläsarter gör att man inte med säkerhet kan fastställa hur Stiernhielm egentligen har tänkt sig den definitiva ordalydelsen. Men så mycket står klart, att han vänder sig till vad han kallar »Mars’ stolta prydnad», dvs. dem som har valt kriget som sitt levebröd. Stiernhielm ställer sig frågande till att man med vett och vilja kan riskera sitt liv i striden. Knappast så att dikten andas pacifism, snarare uttrycker den oförståelse inför den som frivilligt söker faran. »Med slutna ögon rusar ni mot sår och död, slösande ert liv och blod. Men till vad ändamål?» frågar han. Elan tror sig finna ett svar i att det är ärelystnaden som måste driva krigaren, och han medger att äran i sig är något värdefullt. Å andra sidan köper krigaren sin kortlivade ära till ett alltför högt pris, och denna reflexion leder fram till en kanske något oväntad avrundning av dikten. Det visar sig nämligen att Stiernhielm

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=