Birger Bergh 12 8. Ell annan (nr. XXXV) av de korta, tidigare otryckta dikterna är en Vergilius-imitation, ett utkast bara, med några nästan ordagranna citat ur femte och sjätte eklogerna. Vidare hittar man några versifierade utfall mot kvinnokönet, t.ex. detta (nr. II): »Om en smeksam, kättjefull, fräck, oförsynt, ombytlig och sladderaktig jungfru verkligen är jungfru, då är också den jungfru som har fött två gånger» eller för att citera Stiernhielms eleganta latin: Blanda, salax, petulans, audax, vaga, garrula virgo si virgo est, virgo est bis quoque quae peperit. I ett annat epigram (nr. III) formulerar Stiernhielm följande dystra reflexion: »Hjärtat är ingenting annat än oro, kroppen ingenting annat än ett sorgligt kadaver. Att födas är en sjukdom, att leva är att ofta dö.» 9. Sitt eget namn kretsar Stiernhielm kring i åtminstone två, kanske tre dikter. I en av dem (nr. X) leker han med likheten mellan sitt tidigare efternamn Lilia och växten lilja: »Liljan lyser vit som en bild av den ofördärvade dygden. Var rädd om den — den skall en gång ge dig en vacker krans, Lilia.» Man kan tycka att det är anmärkningsvärt att dikten har skrivits vid en tidpunkt (1633) då Stiernhielm redan adlats (1631) och därvid tagit sig nytt efternamn, men faktum är att Stiernhielm också i dikten nr. IX, som kan dateras till 1632 (se nedan), kallar sig Georgius Lilia. Under alla förhållanden uttrycker redan denna helt korta dikt om liljan den stoicistiskt färgade moralfilosofi som går som en röd tråd genom Stiernhielms hela diktning, särskilt förstås i Hercules, nämligen hans energiska framhållande av Virtus, dygden. I det lilla epigrammet kombineras f.ö. hans stoicism med hans språkmagi: det visar sig att hans gamla efternamn på ett hemlighetsfullt sätt binder honom vid dygdeidealet. I ett annat, ganska svårtolkat, epigram (nr. XXVII) anspelar Stiernhielm på sitt nya efternamn genom att — i varje fall som det verkar — tala omen stjärna; i varje fall säger överskriften till detta elegiska distikon att skalden talar »om sig och sitt emblem». Huvudtanken i det lilla epigrammet är nyplatonistiskt färgad och går ut på att Stiernhielm står i kontakt med Gud och till världen återkastar strålglansen från Gud.-” Han Jfr SwARTLiNG, a.a., s. 104 f. -® Jfr Johan Nordström i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsutgåva, bd. VIII 2: 1:2, s. CCLXII f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=