Till den svenska regalrättenshistoria 191 Prästfjärden och Blacken är så pass stora att byarnas mark och därmed fiskerätt inte delar upp hela fjärdarna. Den andra betydelsefulla bestämmelsen i B är den som återfinnes under punkt 5, enligt vilken all »Stubbeiordh, som vtaff Skogar och Hedar opfinnas kann, som ähr lägligt at byggia hemman utaff skall lyda vnder Cronan». Bägge versionerna har en anteckning om att adeln under främmande kungar lagt under sig kvarnar och fiskerier och därigenom försnillat kronans rättigheter. Påståendet är säkerligen inte utan betydelse, vid den bedömning, som dokumenten utsattes för. På A-versionen har av en annan hand tecknats en överskrift av följande lydelse: »Paine Erickssons drömde vnderwisning Som han anthwardade j Nårköpingh j K: Mtz Canzlij och rechnecammer den sidste Junij 1587». Denna överskrift anses härröra från Hogenskild Bielke, enligt Holmbäck.^^ På en annan avskrift av A-versionen finns anteckningen av en annan hand än den somutfört handskriften i övrigt av följade lydelse: »Med lögn och alla. Jnlagtt af en huffuudliugare A:o 1586. benempd Paine Erichsson till Rawanääss». Denna påskrift anses härröra från Erik Sparre. Nu kan naturligtvis starkt ifrågasättas om man skall fästa något större avseende vid sådana uttalanden från Bielke och Sparre. Den svenska adelns umgängesformer under denna tid utmärkte sig inte för någon större finess i uppträdandet och grova omdömen om ståndsbröder framför allt i ekonomiska frågor hörde till ordningen för dagen. Härtill kommer att både Bielke och Sparre hörde till högadelns obestridde ledare och de stodo vid denna tid i motsättning till kungamakten. Här presenteras nu ett eller kanske två dokument, där adeln anklagas för att ha utnyttjat kungamaktens svaghetsperioder i Sverige. För de båda adelsledarna måste det ligga i deras intresse att med all makt tillbakavisa anspråk från kungamaktens sida. De skulle några år senare lägga fram sina åsikter om adelns ställning i den Postulata nohiliumsomlämnades till kung Sigismund under kröningsriksdagen i Uppsala 1594.'*^ Däri uppräknas de friheter, som ridderskapet återfordrar. Deras intresse av att få dokumenten att framstå somså suspekta sommöjligt är alltså helt naturligt. Det är inte fritt utan att man tycker sig finna samma tendens hos senare författare. Styffe återger en uppgift från en av arkivsekreteraren Elias Palmsköld åberopad anteckning av en obekant person enligt vilken Paine skulle vid avlämnandet av berättelsen till sekreteraren Olof Sverkersson och kamreraren Knut Persson i det kungliga kansliet ha begärt att dessa inte skulle låta rådet eller adeln få kännedomomvilken upptäckt han gjort. Holmbäck, a.a. s. 195. Carlsson, Sten och Rosén, Jerker, Svensk historia I, s. 477. Nilsson, S. A., Kampen om de adliga privilegierna 1526—1594 (SVSL 41, 1952).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=