Gösta Äqvist verken. Troligen uttogs dock mer även om tiondebeteckningen bibehölls. Som synes överensstämmer nuvarande gruvlagstiftning på ett häpnadsväckande sätt med de kriterier på regalrätt för bergverk som Sommarin angav och som överensstämmer med den kontinentala doktrinens krav. När det gäller rätten att bygga i vatten måste man göra en skarp skillnad mellan bestämmelserna i götalagarna och motsvarande stadganden i svealagarna. Götalagarna har inte några bestämmelser om farled eller frivatten medan samtliga svealagar har sådana. Syftet med de senare är i första hand att lämna fri fart för kommunikationen till sjöss, då floder och åar under medeltiden voro de viktigaste kommunikationslederna och följaktligen inte fick överbyggas på sådant sätt att denna trafik hindrades. Bestämmelser med sådana förbud funnos i svealagarnas byggningabalkar eller grannelagsbalkar.^^ Har alltså inte götalagarna några bestämmelser i avsikt att hindra byggande som är till förfång för samfärdseln, vilket uppenbarligen är avsikten med svealagarnas bestämmelser, så kan det ifrågasättas om inte i varje fall VgL har betraktat vissa åar som allmänningar. I VgL IV.11,4 anges Lidan, Tidan och Nossan som allmänningsåar men utan någon närmare bestämmelse om vad detta i det speciella fallet innebär. ögL har ingen motsvarande bestämmelse utan denna lags intresse koncentreras på byggande av kvarnar vid vattnet och hur förfarandet blir om kvarn bygges å allmänning varmed givetvis förstås allmänningsmark. Någon särskild kronans rätt till vattenallmänningar eller allmänningsfisken har inte påträffats i medeltida urkunder, ifråga ominre vattendrag. Däremot är det välbekant att konungen redan under den tidiga medeltiden hävdat äganderätt till en tredjedel av härads- och landsallmänningarna i Götaland. Landslagen tillerkände konungen rätten till en tredjedel av avraden från härads- och landsallmänningarna och detta fick den betydelsen att konungens rätt till allmänningarna blev bestämd som en ränteäganderätt, och detta även ifråga omallmänningarna i Svealand. Stadgandet verkade emellertid inte så att det minskade konungens rätt till allmänningarna, somhan redan förut hade i Götaland.^^ 13 Styffe (1864) s. 272. I Magnus Erikssons förordning den 7 november 1340 (SD 3526) anges 7 | hundra jtern til tijand till kungen och dennes efterkommande. » UL B 22: 1—3 SdmL B 20: 5, 21: 2 DL B 25—26 VmL B 22: 1—3, B 23 med bestämmelser om de fyra broarna HL B 14: 1, 2. K. G. Westman, Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (Uppsala Universitets årsskrift 1927: 2 s. 44). MELL R 5, KrLL R 4. ÖgL J 1:2. Det är omstritt huruvida stadgandet gäller hela allmänningen, något som hävdas av Schlyter eller endast den s k konungstredingen, en uppfattning som före182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=