Georg Stiernhielmsom latinpoet Den disposition som valts för den fortsatta framställningen innebär att något först sägs om resterande under 1600-talet aldrig tryckta latindikter, varefter de återstående, tidigare tryckta, dikterna upptas till behandling. 11 7. Flertalet av de otryckta dikter somåterstår att behandla, är som redan har antytts nästan genomgående mycket korta, ett eller två elegiska distika, ibland några hexameterrader. Vi finner här bl.a. några smädeepigram, av vilka ett utformats som en Martialisimitation (nr. XXII).En annan gång (nr. VIII) parafraserar Stiernhielm några rader ur Ovidius’ Tristia (2,33—34), f.ö. i marginalen i en bok där just de versraderna råkade stå citerade. Stiernhielms parafras gäller med all sannolikhet en livländsk adelsman Abel Ziegenmejer, som hade haft något ärende uppe i domstolen i Dorpat; bakgrunden var att Ziegenmejer hade klagat över att han ensam hade fått finansiera ett visst kyrkobygge.^® Alltnog, medan Ovidius’ verser i översättning lyder: »Om Jupiter skulle sända sina blixtar varje gång människor syndar, kommer han snart att vara utan vapen», skriver Stiernhielm så här: »Om Ziegenmejer skulle sända sina gåvor varje gång han syndar svårt, kommer han snart att vara utblottad». En föga älskvärd insinuation om bakgrunden till Ziegenmejers donationer, och man får väl tänka sig att Stiernhielm har författat det lilla epigrammet bara för sitt eget nöjes skull. Från litterär synpunkt är sådana här texter inte särskilt tungviktiga, men de är inte alldeles utan psykologiskt intresse. Stiernhielmsforskningen tycks ha identifierat adressaterna i alla dessa smädedikter, utom i ett fall (nr. XIX) där Stiernhielm i översättning säger så här: »Detta nät spänner jag inte för flugorna utan för de syrsor som med sitt envisa surrande stör min vila. De tystnar inte förrän man stryper dem.» Veterligen har Stiernhielmsforskningen överhuvud taget inte anat något personangrepp bakom dessa rader, men det finns skäl att misstänka att Stiernhielm här är ute efter riksvärderingsmannen Anthoni Grills skalp. Stiernhielm och Grill var fiender sedan de kommit ihop sig med anledning av Grills otillfredsställande sätt att sköta sina åligganden inom mått- och viktväsendet.Skälet till min förmodan är helt enkelt det jämförelsevis ovanliga ordet grillus som Stiernhielm gör bruk av i sitt epigram, grillus i betydelsen ’syrsa’, syftande på Giåll alltså — som helst borde strypas. Om detta epigram se Swartling, a.a., s. 72 f. Se Per Wieselgrens utgåva av Stiernhielms Brev och inlagor i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsedition, bd. VIII 3, s. 363 (brev nr. 195, daterat 24 oktober 1631).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=