Till den svenska regalrättenshistoria 181 2. Den ende som kan förläna sådan bearbetningsrätt är kronan, kejsaren, fursten eller den territorialherre, som för sitt område erhållit kejsarens eller furstens medgivande att utöva denna rätt. På kontinenten blev detta fastslaget genomden s k Gyllene bullan av år 1356.^- Bergverksregalet är med andra ord helt oberoende av jordäganderätten och kan förlänas till vem som helst som är lämplig att utöva inmutning eller gruvbrytning. Det är territorialfursten som har makt och myndighet att lämna det tillstånd, som är erforderligt för att utöva brytningsrätten. Att mineraler inte betraktades som tillhöriga jordägaren var dock fastslaget mer än etthundra år tidigare genom stadgandet i Sachsenspiegel I § 35, eftersom denna urkund brukar anses vara från 1220-talet. Även Schwabenspiegel omkring femtio år senare har en liknande bestämmelse i § 197 I av sin Landrecht. Även i vårt land har samma uppfattning kommit till uttryck. Inte minst har Hj. L. Hammarskjöld genom sitt arbete Omgrufregal och grufegendom i allmänhet enligt svensk rätt (Upsala 1891) förfäktat den uppfattningen att gruvrätten inte är ett regal i egentlig mening utan i stället en samfundsrätt. Var och en har haft rätt att uppta eller bearbeta gruvfyndigheter och dessa ha därför närmast haft karaktär av en allemansrätt för att använda ett modernt uttryck. Grunden till detta synes ha varit att bergmalmerna i de vanligaste och viktigaste fallen har påträffats på obygd mark, dvs på allmänningar. Tidigt har den svenske konungen förskaffat sig rätt till en tredjedel av allmänningarna i Götaland, vilken rätt med landslagens inträde i stället för landskapslagarna, kom att utsträckas till hela landet, dvs även till allmänningarna i Svealand. Därmed fick rätten till mineraler ungefär samma ställning som rätten till nyttjandet av vattenvägarna, dvs konungen hade skyldighet att lämna den som ville bearbeta mineraler full frihet härtill, dock med rätt för konungen och övriga innehavare av allmänningarna till en viss andel eller avrad för upplåtelsen. Härvid kan jämförelse göras med nu gällande svensk gruvlagstiftning i formav gruvlagen av den 31 maj 1974 (SFS nr 342). I § 1 fastslås att var och en har rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet, varefter i § 3 anges att inmutningsrätt erhålles efter ansökan hos bergmästaren, som utfärdar bevis om inmutningsrätten (mutsedel). I § 7 anges därefter att i utmål som lägges för annan än staten har staten rätt till andel med hälften i form av kronoandel. Detta senare är betydligt mer än det tionde som under medeltiden uttogs vid bergKejsar Karl IV:s gyllene bulla, Cap. IX, återgiven hos Karl Zeumer, Qucllensammlung zur Geschichte der deutschen Reichsverfassung in Mittelalter und Neuzeit, 2:dra upplagan 1913 s. 202.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=