Gösta åqvist måste importera sakkunnigt folk från utlandet. Nära till hands låg då att det blev konungen som själv eller genom sitt folk kom att ombesörja införskaffandet av de utländska myntmästarna somkrävdes. Dessa statliga höghetsrätter beteckna vi i svensk rätt sällan som regaler utan med denna term brukar vi förstå vad som i utländsk doktrin går under beteckningen lägre regaler, varvid till denna grupp hänföres hergsregalet eller mineralregalet, skogsregalet, jaktregalet och vattenregalet eller strömregalet. Av dessa finns det ett samband mellan de tre förstnämnda, framför allt mellan bergsregalet och skogsregalet emedan bergsbruk i gammal tid endast kunde bedrivas med tillhjälpav eld ochsådan krävdetillgång till virke, dvs skog. Även om skogen i äldre tid hade föga värde så var dock möjligheten att jaga eftersträvad inte minst emedan jakten gav möjlighet att om vintern erhålla färskt kött och därmed utdryga en annars enformig och saltmängd kost. Inte minst av denna anledning kom jakträtten och jaktregalet att vid åtskilliga tillfällen i vår lagstiftningshistoria att leda till skarpa motsättningar, särskilt mellan adeln och allmogen.*’ Minst lika viktigt för folkets försörjning var fisket och det byggande i vattnet i form av kvarnar eller liknande vattenverk, som kunde hindra fiskens fria gång till och från öppet vatten. Det svenska vattenregalet får därför under flera perioder karaktären av en kunglig skyldighet att se till att vissa vattendrag höllos öppna till viss del. Samtidigt insågs givetvis att möjligheten att mala spannmål var en lika viktig del av folkförsörjningen och vattnets utnyttjande blev därför en avvägningsfråga mellan rätten att bygga i vatten vare sig det rörde sig om kvarnar eller andra verk, däri inräknat fasta fiskeanordningar, och möjligheten för fisken till fri gång i åar och strömmar. Den som synes mig mer än de flesta ha bidragit till utformningen av regalrättens doktrin i vårt land är Emil Sommarin, särskilt genom två uppsatser i Statsvetenskaplig Tidskrift 1910 Sveriges äldsta bergsverks första anläggning och organisation under Magnus Ladulås samt Det svenska bergsregalets ursprungM Som framgår av titlarna rör det sig här om bergsregalet i första hand och Sommarin anger två förutsättningar som kännetecknar i detta fall särskilt bergverksinstitutet för att det skall kallas regal i ordets fulla mening. 1. Mineralerna betraktas ej som tillhöriga jordägaren. Ingen, inte ens jordägaren har rätt att tillgodogöra sig demutan att denna rätt särskilt förlänas honom. ® Episod vid diskussionen om jakträtten vid 1731 års riksdag återgiven av K. G. Westman, De svenska rättskällornas historia, Uppsala 1912, s. 74 ff. Statsvetenskaplig Tidskrift 1910 s. 24 ff. “ Statsvetenskaplig Tidskrift 1910 s. 141 ff. 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=