Till den svenska regalrättenshistoria hand berörde dessa rättigheter de norditalienska städerna men indirekt komvad som här beslutades att få betydelse för hela det tyska riket. Riksdagen vid Roncaglia uttalade sig dock närmast om de höghetsrättigheter, som kunde leda till ett nyttjande och alltså föranleda påläggande av en avgift eller tull men avsåg inte att ge en uttömmande definition av regalbegreppet. Dessa senare regaler, ofta kallade mindre regaler {]nra regalia minora) stå som motsats till de högre regalerna {jura regalia maiora')? Dessa högre omfatta särskilt domsrätten och rätten att utskriva trupper och kan betecknas som de för statsverksamheten konstitutiva. I själva verket kan den moderna statens uppkomst härledas från denna tid då de statliga höghetsrättigheterna fixerades. Att de måste fixeras och anges i skrift var i sin tur en konsekvens av länsväsendet och det förpantningsväsende, varigenom landsdelar eller städer kunde överlämnas till länstagare eller långivare för förvaltning med synnerligen vidsträckta befogenheter för förvaltaren. Till denna grupp av högre regaler hör givetvis också beskattningsrätten, som inte kan betraktas som en utan vidare given rätt att av enskilda personer uttaga avgifter utan i stället som en rätt att för vissa offentliga prestationer uttaga ersättning. I regel har sådan beskattningsrätt börjat uttagas av mindre sammanslutningar för att så småningom övergå till en rätt för allt större grupper och till slut för staten som sådan. Sålänge offentliga bidrag utgingo i form av naturaprestationer vid exempelvis ledungens utgörande, där i själva verket mycket av dessa prestationer användes till ledungsmanskapets utfordring, var saken relativt enkel och påtaglig för dem som levererade skatten. I och med att ledungen förlorade i betydelse övergick beskattningen mer och mer till att bli en skatt på jorden, dvs jordinnehavet och det finns författare som anser att denna utveckling påbörjades i vårt land redan på 1100-talet.® Förutom beskattningsrätten framträder särskilt mynträtten som ett högre regal. Den är förbehållen konungen och detta var troligen mest beroende av praktiska skäl. Att slå mynt var en konst för vilken man 179 rum penarumque compendia, bona vacantia, et que indignis legibus auferuntur, nisi que spetialiter quibusdam conceduntur, et bona contrahentium incestas nuptias, et dampnatorum et proscriptorum secundum quod in novis constitutionibus cavetur, angariarum et parangariarum et plaustrorum et navium prestationes, et extraordinaria collatio ad felicissimam regalis numinis expeditionem, potestas constituendorum magistratuum ad iustitiam expediendam, argentarie, et palatia in civitatibus consuetis, piscationum redditus et salinarum, et bona committentium crimen maiestatis, et dimidium thesauri inventi in loco cesaris, non data opera, vel in loco religioso; si data opera, totum ad eum pertinet. ^ Närmare härom hos Hermann Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte, Band I Fruhzcit und Mittelsalter, Karlsruhe 1962, s. 271 ff. ® Närmare härom i avsnitt 3 nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=