Lagstiftningsom reformverksamhet 175 grad ägnat sig åt partiella reformer —om inte den bästa, så i alla fall den mest realistiska taktiken. Även om juristerna alltså kan framhålla det politiska systemets hämmande inflytande på reformverksamheten, så är det Eriksson som på ett insiktsfullt och slagkraftigt sätt beskriver den här typen av fenomen. Där finns den skarpögda beskrivningen av hur man skriver en översikt över remissyttrandena i propositionen sä att det ser ut som om majoriteten av remissorganen stödjer förslaget, när det var tvärtom, och flera bistra, för att inte säga bittra, beskrivningar av vad som händer när riksdagen antar principerna för en ny reform, och sedan vägrar anslå ens ett minimum av resurser för att genomföra deii.-’’^ Däremot hålls samhällsstrukturen borta i Erikssons framställningar. Vulgärmarxisten Elwin är klart strukturorienterad, och tilldelar följaktligen sina aktörer ett relativt litet handlingsutrymme. Experternas uppgift är att anpassa lagstiftningen till den härskande klassens föränderliga behov, samt att konstruera lämpliga legitimerande förklaringar till förändringarna. Dessa uppgifter sköts visserligen mekaniskt, men likafullt framgångsrikt. Man skulle t ex kunna tänka sig att experterna någon gång feltolkat den härskande klassens intressen, men den tanken tänker inte Elwin. Zusammenfassung Gesetzgebung als Reformtätigkeit. Eine historiographische Analyse der Geschichte des modernen Strafrechts In dem Artikel wird studiert, wie fiinf Verfasser iiber die Geschichte des schwedischen Strafrechts vom Anfang des 19. Jahrhunderts ab bis zu unseren Tagen in verschiedenen Ubersichtsarbeiten schreiben. Die Studie geht davon aus, dass der Begriff Reform viele Bedcutungen haben kann und der einzelne Verfasser seine Darstellung aus seiner eigenen Deutung des Begriffes aufbauen muss. Der Zweck des Artikels ist es, zu untersuchen, wie die verschiedenen Verfasser den Reformbegriff definieren, die Reformatoren identifizieren, Ursachen der Reformen deutlich machen und in welchem Umfang sie sich fiir den Vollzug interessieren. Die mehr traditionellen Juristen und Rechtshistoriker (die Professoren I. Strahl, P. E. Wallén und E. Anners) schreiben in erster Linie eine Juristengeschichte, in der die Gesetze im Mittelpunkt stehen, in der grössei-e Veräncerungen der Gesetzgebung zu wichtigen Reformen, Juristen und Gesetzgebungskörperschaften zu den wichtigen Akteuren und die von ihnen angegebenen Motive zu wichtigen Ursachen werden. Der Vollzug der Beschliisse lässt sich in die Darstellung schwer integrieren, soweit er iiberhaupt beachtet wird. Diese Juristengeschichte beruht auf einer Om propositionsskrivandet, se Eriksson, Politik och kriminalpolitik, s. 135 f., om bristande resurser, s. 84, 139 f., 166 ff., df.ns.. Kriminalvård, s. 259.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=