Klas Åmark 174 sig här att den bild av straffrättens historia som våra författare bygger upp, inte bara bestäms av de principer med vars hjälp bildens innehåll struktureras, utan också med hjälp av bildens begränsningar. Även dessa begränsningar måste ifrågasättas för att rättshistorien inte bara ska bli mer än juristernas och lagarnas historia, utan också en verklig historia. Ett centralt problem för historikern är hur man skall avväga förhållandet mellan aktör och struktur: vilket handlingsutrymme har aktören, i vilken utsträckningen bestämmer strukturen utvecklingen? I själva verket är det här bara ett nytt sätt att åter ställa det klassiska problemet om determinism kontra Indeterminism i historien. Min grundtanke här är att historikern själv i hög grad väljer hur man skall väga mellan aktör och struktur, dvs att denna avvägning inte enbart är ett resultat av den empiriska forskningen. Strahl, Wallén och Anners tilldelar alla sina aktörer en stor handlingsfrihet. När goda skäl för reformer föreligger, då genomförs de, normalt framgångsrikt dessutom. Det här är ett sätt att se på aktörerna som är typiskt för traditionell reformhistoria. Med denna reformhistoria, som helt utgår från reformatörernas horisont och verklighetsbeskrivningar, får man inte fram den politiska handlingsförlamningens problem, dvs beskrivningar av sektorer eller förhållanden i samhället som rimligen borde varit föremål för reformer men som inte blev det. Ett utmärkt exempel på detta är cellstraffets avskaffande. När cellstraffet införs talar goda skäl för det, när det sedan avskaffas visar det sig plötsligt att cellstraffet medförde avsevärda negativa konsekvenser för cellfångarna, som livfullt beskrivits under 50 års tid.^- Att det finns faktorer som hämmar reformverksamheten är dock de tre nämnda historikerna klara över. De faktorerna förknippas främst med det politiska systemet, vars tröghet kan omöjliggöra särskilt de mer storslagna reformplanerna. Anners förklaring av varför 1826 års civilförslagslag inte gick igenomär karakteristiskt: »Lagförslagets öde är ett belysande exempel på svårigheten att genomföra även i tiden nödvändiga lagreformer, när det skall ske inom ramen för en allmän rikslagstiftning i den sammanfattande kodifikationens form. I sådana fall provoceras oundvikligen alla stora intressegrupper i ett samhälle att bevaka just sina intressen, och innan de nödvändiga politiska kompromisserna träffats kan ett lagförslag, sett somhelhet, ha blivit sönderskjutet.» (sid 213) Denna av Anners formulerade historiska lag, eller regelbundenhet, tycks också ha varit ett rättesnöre för de svenska lagstiftarna, som i så utpräglad Se t ex Isacah Berlins och Ernest Nagels inlägg i Gardiner, P. (ed.): The Philosophy of History (1979). Se särskilt Strahl, Den svenska kriminalpolitiken, s. 28 f. och 66 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=