Lagstiftningsom reformverksamhet 173 Nej, det handlar nog återigen om att se det man vill se. I Strahls och Walléns värld är det jurister och lagstiftande myndigheter som genomför viktiga reformer, inte enskilda riksdagsmän eller politiserande privatpersoner. Denna utomvetenskapliga doktrin krossas dock mot de vassa klippor som utgörs av de fakta som Eriksson lyfter fram. Den doktrin som styrt Erikssons faktaurval visar sig alltså i detta fall överlägsen en doktrin som tilldelar socialreforniatorerna, i form av politiskt engagerade tjänstemän, experter, riksdagsmän och privatpersoner tillsammans ett avgörande inflytande över reformernas principiella innehåll. Denna iakttagelse kan kompletteras med en granskning av hur de olika författarna behandlar 1906 års lagstiftning om villkorlig dom. Eriksson underrättar läsaren om den motion av en enskild riksdagsman, där frågan först togs upp i riksdagen, och frågar sig omedelbart vilken kriminalpolitiskt kunnig person som skrev motionen åt honom. Strahl och Wallén däremot —och här följer Wallén Strahl tätt i hälarna —talar bara vagt om vad »man» tänkte och tyckte, och syftar därmed på den kommitté som riksdagen några år senare tillsatte för att utreda frågan.^*’ Här var det snarast Eriksson som överdrev den enskilda personens betydelse. Det vi har att göra med är därför troligen inte en skillnad i bedömningen av en enskild historisk situation, utan principiellt olika sätt att beskriva verkligheten på. Samtidigt återstår ett annat viktigt historiskt problemolöst av alla våra författare: Var den nya epok i straffrättens historia som inleddes med Schlyters utnämning till justitieminister 1932 ett uttryck för en socialdemokratisk kriminalpolitik? Såväl Strahl som Wallén och Elwin definerar bort detta problem. De förra gör det genom att över huvud taget, och därmed också principiellt, hålla partipolitiken utanför texten, t o m i sådana till synes obetydliga detaljer som att vägra att upplysa om vilka politiska partier Thyrén och Schlyter representerade som justitieministrar. Elwin driver, som visats, tesen att det är ämbetsmännen som haft makten över lagstiftningen, och håller problemet borta med sin mycket snäva definition av begreppet politiker. I Erikssons texter pekas förvisso socialdemokrater ut som viktiga aktörer, men han frågar sig inte om deras kriminalvårdsideologi påverkades av partitillhörigheten. Jag tror att detta främst beror på två saker, dels att Eriksson menar att det som förändras i kriminalpolitiken sedan 1930-talets mitt inte är de straffrättsliga teorierna, utan den konkreta brottsbehandlingen, och dels att han ser den nya politiken som sakligt befogad. Ett fotografi kan vara en exakt avbildning av verkligheten, men dess innebörd bestäms ändå i hög grad av dess avgränsningar. Och det visar Strahl, Den svenska kriminalpolitiken, s. 46 ff., Wallén, Svensk straffrätts historia, s. 23 ff., Eriksson, Kriminalvård, s. 263 ff., dens.. Politik och kriminalpolitik, s. 131.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=