Klas Åmark svarar de nödvändiga lagändringarna. Verkställigheten går även Elwin förbi, men en aspekt av konsekvenserna är central, nämligen de samhälliga skyddsåtgärdernas negativa effekter på brottslingarna. Eriksson använder sig av förändringar av principerna för kriminalpolitiken som dispositionell grund, men i den löpande texten är det den praktiska verksamheten som står i centrum. Aktörerna blir, såväl då det gäller de principiella nyheterna som den praktiska verksamheten, främst de som står för lagarnas och verksamhetens materiella innehåll, särskilt de för Sverige så typiska politiserande tjänstemännen inom det sociala området, till vilka Eriksson själv hör. Orsakerna söks i mycket i fångvårdens praktik, men även i nya teorier omstraff och påföljder. En traditionell aktörsanalys förenas med en ovanligt insiktfull analys av hur det politiska systemet påverkar såväl beslutsfattandet sombeslutens reella innehåll. Verkställigheten ägnas stor uppmärksamhet. Detta inte bara därför att verkställigheten av strafflagarna var föremål för Erikssons egen inflytelserika yrkesverksamhet, utan också rent principiellt, därför att ur verkställigheten framkommer ständigt de nya praktiska erfarenheter som sedan förs vidare till nya reformer. När man jämför de olika sätten att skriva straffrättens historia på, upptäcker man att denna tycks omfatta två plan, eller aspekter: strafflagarnas historia och fängelsesystemens historia. Och de rättshistoriker vi studerat är i själva verket två slags historiker: laghistoriker och kriminalpolitikshistoriker. För laghistorikerna blir det svårt att hålla samman texten, när väsentliga förändringar i straffverkställigheten ska behandlas. I frågan om hur cellstraffet infördes i Sverige är enigheten stor. Ännu har ingen ifrågasatt Oscars betydelse då det gällde att driva igenom principbeslutet vid 1841 års riksdag. I historieskrivningen om avskaffandet av cellstraffet skiljer sig däremot uppfattningarna avsevärt. Strahl och Wallén framhåller myndighetsorganet, strafflagberedningen, och dess ordförande, Karl Schlyter, medan Eriksson visar att cellstraffets totala avskaffande var resultatet av en aktion av en grupp socialdemokrater, ledda av Else Kleen, och med en udd riktad mot just Schlyter för dennes passivitet i den frågan. Skillnaden kan knappast bero på att Eriksson hade tillgång till för Strahl och Wallén okända fakta. Strahl var vid den tid då det begav sig själv en ledande juridisk expert, revisionssekreterare, ledamot av straffrättskommittén sedan 1937, och komin i strafflagberedningen 1946, året efter cellstraffets avskaffande. Den yngre Wallén (f 1925) hänvisar i alla fall i den korta litteraturlistan i sin bok direkt till Erikssons Kriminalvård, där Else Kleens centrala roll behandlas, omän inte lika tydligt somi memoarerna."*® •*® Wallén, Svensk straffrätts historia, s. 45, Eriksson, Kriminalvård, s. 291 ff., DENS., Politik och kriminalpolitik, s. 91 ff. 172
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=