Birger Bergh 10 där Stiernhielm på 17 versrader lyckas prestera 42 anagram på veritas. Man kan inte undgå att imponeras av denna språkliga ekvilibristik som inte framstår som mindre anmärkningsvärd av Stiernhielms upplysning att dikten kom för honom en morgon medan han fortfarande låg kvar i sin säng. Den enda av Stiernhielms helt och hållet anagrammatiska latindikter som finns bevarad i ett gammalt tryck firar svenskarnas seger över danskarna i sjöslaget vid Femern (1644). Själva dikten (nr. XVI) består av fyra elegiska distika, dvs. sammanlagt åtta versrader, men den har en lång inledning på prosa där de olika långa raderna har centrerats i trycket, möjligen för att det skall föreställa den trofé som dikten enligt Stiernhielm utgör: »sibyllinsk segertrofé» kallar han den.^® Segertrofén överbringas enligt den inledande texten till Sveriges drottning av, som det står, »en framstående tronens stridsman» eller på latin egregius throni miles —ett perfekt anagrampå Georgius Stiernhielm. Själva trofén, säger diktaren i en förklarande marginalanmärkning, består av ett trefaldigt anagram. Stiernhielm förvandlar nämligen ordet Danus, dvs. »dansk», anagrammatiskt till Sunda, nudas respektive undas, dvs. »Öresund», »nakna» och »vågor». Detta bildar utgångspunkten för ett övermåttan respektlöst raljeri med de besegrade danskarna, där huvudtemat är att Danmark har förlorat sin flotta i sjöslaget: Sundets vågor är nakna, dvs. de är blottade på fartyg. Det ligger s.a.s. i begreppet dansk —så tycks Stiernhielmmena —att inte alls äga någon flotta, eller rättare sagt: att endast ha ägt en. Sådana här skojfriska poetiska upptåg har i varje fall inte förbättrat grannsämjan, kan man nog anta. 6. Det torde ha framgått att flertalet av de latindikter som hittills har refererats aldrig tidigare har varit tryckta, åtminstone känner man inga äldre tryck. I själva verket är det så, att av alla de dikter Bernt Olsson har samlat i sin edition inte mer än en fjärdedel finns bevarade i 1600-talstryck. En mycket stor del av de tidigare aldrig publicerade alstren är inte heller annat än rena utkast, och Stiernhielm själv hade förvånat sig storligen om han hade fått se dem presenterade i en vetenskaplig edition. Det är alltså fråga om ganska anspråkslösa saker, ibland någon anteckning bara, t.ex. i marginalen till någon bok. Men de har sitt intresse, inte minst kanske för att de genom överstrykningar, tillägg och alternativläsarter ger oss goda inblickar i hur Stiernhielmgick tillväga för att lösa enskilda verstekniska problem. Tekniken att utforma en dikt till likhet med något föremål (»carmen figuratum»), t.ex. en bägare, var jämförelsevis omtyckt av renässansens diktare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=