Lagstiftning som reformverksamhet 169 Erikssons motivanalys är konventionell, men han har blick för de materiella omständigheter som byggs in i anstalterna, som materiell ram för en social organisation och praktik. Med detta hänger också samman hans intresse för reformernas verkställighet, särskilt utvecklad då han skriver omcellstraffets avskaffande. Det var nämligen en reformdär diskrepansen mellan reformens principer å ena sidan och de resurser riksdagen avsatte för att genomföra den å den andra var påtaglig. Resultatet lät inte vänta på sig. Det blev ett formligt kaos i fängelserna, som reformatorerna alls inte förutsett. Denna icke avsedda konsekvens av reformen tvingade efter några år fram ett nytt program för hur anstalterna skulle se ut, där särskilt de öppna anstalterna för vård av svårt belastade kriminella i små grupper väckte ett internationellt uppseende — med Eriksson som upphovsmannen.'*'’ Och det var inte förrän sådana tankar började materialiseras under 1950-talet som den principiellt banbrytande idéen från 1945 års beslut verkligen började framträda i konkret form. Hos Eriksson finns det faktiskt vissa inslag av en materialistisk historieskrivning. Han ser vissa samband mellan samhällsutveckling och kriminalpolitik, men framför allt ser han samspelet mellan idéer å ena sidan och deras gestaltning i materiell form, som anstalter, och social praktik å den andra sidan. Men klasser ser han inte —däri avviker han markant från den marxistiska historieskrivningen. Den samhälleliga motsättning Eriksson framför allt lyfter framär den mellan reformatorerna på ena sidan och de konservativa å den andra, konservativa i den meningen att de är ovilliga att genomföra reformer. Här ligger kanske också den största bristen i Erikssons historieuppfattning. För honomär brottslingen ett lovligt byte för den välvillige reformatorn. Så länge den senares mål är att återanpassa brottslingen till samhället, ifrågasätter inte Eriksson metoderna, han frågar endast efter deras effektivitet ur återanpassningssynvinkel. I detta avseende är han i själva verket en tidstypisk socialdemokrat. Den marxistiska klassanalysen finns inte längre ens med i retoriken. Som struktureringsinstrument används i stället den samtida, borgerliga samhällsvetenskapen och psykiatrin. I likhet med mycken anglosachsisk forskning ser Eriksson brottslingen som en avvikare, en »deviant», som staten har rätt att utsätta för den behandling som behövs för återanpassning. Att brottslingarna inte skulle dela denna humanitära åsikt, utan tomorganisera sig fackligt för att föra kampen mot behandlingsteorins konsekvenser, det hade säkert Eriksson inte kunnat drömma ompå 1950-talet. Och det är nog detta som gjorde att den offentliga utredningen om kriminalvårdspolitiken, KAIK, som genomfördes i början av 1970-talet med Eriksson som dominerande ideolog, misslyckades. Se Strahl, Den svenska kriminalpolitiken, s. 62 f. Edling—Elwin, s. 140 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=