Klas Åmark 168 kommitté för att utreda saken. Eriksson förutsätter självklart att någon annan skrivit motionen, och gissar på den blivande fångvårdschefen Viktor Almquist."*- Men poängen är nog att samtiden inte bara underlät att förstå den reformens principiella nyhetsvärde, utan också dess praktiska betydelse, och man använde följdriktigt den nya lagen endast i ett begränsat antal fall. Det är faktiskt först under Schlyters dagar som reformen kommer till sin fulla rätt. Den tredje stora reformen var alltså cellstraffets avskaffande. Äran för detta hade såväl Strahl som Wallén tillskrivit Schlyter och den av honom ledda strafflagberedningen. Enligt Eriksson var det helt andra personer somborde tillskrivas äran av denna reform. Initiativet kominte från strafflagberedningen, utan via en socialdemokratisk gruppmotion år 1942, rned Arthur Engberg som första namn, och undertecknad av alla betydelsefulla socialdemokratiska kriminalpolitiker utomen: just det, Karl Schlyter! Inte nog därmed, i motionen kritiseras Schlyter direkt för att han bara ägnade sig åt att ändra lagarna, och inte brytt sig omvad som hände i fängelserna. Att Engberg stod somförsta namn betydde dock inte att det var han som tagit initiativet till motionen. Nej, bakom kulisserna rörde sig en helt annan person; Else Kleen, Gustav Möllers lika vackra somskandalomsusade maka. Det var i hennes salong man samlades för att arbeta frammotionen, under Kleens synnerliga aktiva ledning —hon hade för vana att avlossa en ström av idéer och uppslag. För att reformen skulle bli framgångsrik krävdes det då en sakkunnig person, som kunde förse Kleen med fakta och avstyra de värsta tokerierna. I denna blygsamma roll placerar Eriksson sig själv. Kleen och inte Schlyter som reformator alltså. (Att det sedan blev strafflagberedningen som fick i uppdrag att utreda frågan och lägga fram ett förslag inför riksdagen var en helt annan sak.) Och inte bara det. Eriksson nöjer sig inte med att enbart se till de offentliga handlingarna, kommittéyttrande och riksdagsbeslut. Han ser också spelet bakom kulisserna, särskilt när han själv deltagit i detta. Och med detta perspektiv blir den praktiska reformverksamheten och de praktiska experimenten viktigare än nya straffrättsteorier eller nya lagar. En särskild poäng i den socialdemokratiska motionen om cellstraffets avskaffande var t ex att detta kunde ske utan lagändring, dvs utan juristernas medverkan. Lagen behövde inte ändras, det gällde faktiskt bara att tillämpa den så som avsikten egentligen varit. Och han säger somallmän kommentar till sin egen erfarenhet: »Och jag skulle, under de fyrtio kommande åren, endast få uppleva små, små framsteg och förändringar i det teoretiska tänkandet, men väldiga förändringar i brottsbehandlingen».^^ Eriksson, Politik, s. 131, dens.. Kriminalvård, s. 263 ff. Eriksson, Politik s. 90 ff, 132 ff., dens.. Kriminalvård, s. 291 ff. Eriksson, Politik, s. 99, citat från s. 33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=