Lagstiftning som reformverksamhet 167 »Ministrar älskar ordet ’reform’ och använder det i tid och otid om sina insatser. Enligt den i kanslihuset gängse vokabulären har vi haft ett otal reformer inom kriminalpolitiken, bara sedan sekelskiftet. Men även om vi går så långt tillbaka som till 1825, då Sverige fick sin första centrala ledning av fångbehandlingen genom ’Styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar’, så kan vi, fram till dags dato, egentligen bara tala om tre verkliga reformer av lagbrytarnas tillvaro.» (s. 130.) De tre reformer Eriksson vill kännas vid är cellstraffets införande, med principbeslutet från 1841 års riksdag, införandet av villkorlig dom och villkorlig frigivning 1906, samt cellstraffets avskaffande med 1945 års beslut om straffverkställigheten.^® Den analys Eriksson gör förutsätter att man tar fasta på politikens principiella innehåll, och inte vare sig dess former, som hos Strahl och Wallén, eller dess juridiskt-tekniska sida, som hos Anners. Det är alltså politikens innehåll Eriksson är ute efter, inte dess kodifiering i balkar eller något liknande. Hans periodisering av straffets historia blir därför också något annorlunda än hos de övriga historikerna. 1841 och 1945 års beslut blir vändpunkter, inte 1864 års eller 1962 års strafflagar. Men även hos Eriksson möter vi den bekanta vändpunkten i utvecklingen omkring sekelskiftet.^® Eriksson är dessutombetydligt mer intresserad av den praktiska tillämpningen av lagarna än sina kollegor. Reformernas tillkomsthistoria blir, särskilt i Kriminalvård, historien om en lång serie djärva praktiska experiment, vars resultat utvärderas i den offentliga debatten och som så småningom leder fram till riksdagsbeslut.^® Med denna inriktning skulle man kunna tro att Eriksson vill finna de stora reformernas ursprungliga upphovsmän/kvinnor hos någon teoretiker eller experimentator, att han skulle, liksom man försökt i den ofruktbara debatten om de socialdemokratiska 1930-talspolitikens idéhistoriska genesis, försöka hitta den ursprungliga idégivaren. Men Eriksson vet alltför mycket om regerandets konst för att ägna sig åt sådana illusionsnummer. I stället studerar han hur nya idéer successivt växer framur debatt och praktik, med mångas bidrag och hjälp. Den som lyfts framär inte idéernas ursprungliga upphovsman, utan den/de som ser till att de nya idéerna omsätts i handling genom principbeslut. Då cellstraffet infördes var det, enligt Eriksson, kronprins Oscar som spelade den rollen med sin Gula bok.^^ Något mer problematiskt blir det med införandet av villkorlig dom: här är nämligen en stor reformsom saknar reformator. Frågan väcktes i riksdagen efter en motion av hemmansägaren Olof Andersson i Hasselbol år 1890, men först 1898 tillsattes en T. Eriksson, Politik och kriminalpolitik (1978), s. 130 f. T. Eriksson, Kriminalvård, s. 263, 289 ff. Eriksson, Kriminalvård, passim, dens. Politik s. 33. A.a., s. 235, Eriksson, Politik . . ., s. 130 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=