Klas Åmark 166 lösheten ökar, måste man alltså minska arbetet i fängelserna, vilket sker under intryck av 1970-talets höga arbetslöshet.^® Med detta synsätt blir reformverksamheten för Elwin inte automatiskt en förbättringsverksamhet, så som den blir i den traditionella, evolutionistiska reformhistorien. I stället menar Elwin framför allt att förtrycket tar sig ständigt nya former, och det är mot detta som boken vänder sig, där boktiteln fyndigt sätts in i följande sammanhang: »Samhällsingripanden vid brott avser idag inte bara att bereda enskilda individer och medborgarna i allmänhet trygghet mot övergrepp och faror. De syftar ytterst till att tillfoga lagöverträdaren ett lidande. Vi frågar oss, om skyddet måste beredas oss till detta pris. Kunde inte någon lyfta den första stenen från denna börda?» (s. 40.) Detta citat visar också vilken aspekt på verkställigheten och lagarnas konsekvenser som Elwin intresserar sig för. Skillnaden mellan beslut och verkställigheten kommer inte fram, utan det är just lagstiftningens konsekvenser för brottslingarna somElwin är inriktad på, och somutgör en grund för den moraliska indignation och politiska kritik som den svenska kriminalvården utsätts för i boken. 5. Torsten Eriksson nådde i sin framgångsrika och kontroversiella karriär posten som generaldirektör för Kriminalvårdsstyrelsen. Han var en typisk representant för den politiskt engagerade tjänstemannen inom det sociala området, men socialdemokrat i stället för socialliberal, somså många andra framstående representanter för denna reformatortyp i svensk historia (med GHvon Koch som 1900-talets främste företrädare). Torsten Eriksson ägnade sig också åt historieskrivning. I boken Kriminalvård. Idéer och experiment. (1967) framträder han som den glade amatören och krönikören, men bakom den ytliga ytan ryms förvisso en del intressanta principer. Men det är först i memoarerna. Politik och kriminalpolitik, postumt utgivna 1978, som han, trots formen, framträder som en insiktsfull historiker, med särskild god förståelse för hur det politiska systemet handhas, och hur systemet påverkar beslutens innehåll®' — i god överenstämmelse med Lindensjös tredje ståndpunkt alltså. I frågan omvad som är en reform har Eriksson en alldeles bestämd uppfattning, och här distanserar han sig från de konventionella juristerna, på ett sätt som förtjänar att citeras, inte minst därför att Eriksson med detta stycke direkt inspirerat mig till denna uppsats: A.a., s. 64 ff. I detta sätt att se på de historiska aktörerna som vetenskapliga kollegor följer jag till punkt och pricka Göran B. Nilssons goda råd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=