Klas Åmark 164 hävdar att legitimeringens uppgift är att slå blå dunster i ögonen på folk omhandlingarnas egentliga innebörd och om de verkliga orsakerna bakom dem. Reformatörerna är enligt Elwin framför allt ämbetsmän, jurister och experter, och deras inflytande Ökar över tiden.^- Till denna verklighetsbeskrivning knyter Elwin en uttalad värdering: reformverksamheten sker i odemokratiska former, som innebär att politikerna inte tar sitt ansvar, och att folket hålls utanför lagstiftningen. Hela boken måste ses som ett led i en kamp för demokratiseringen av lagstiftningsproceduren. Som exempel på hur det egentligen bör gå till tas den breda demokratiska debatt somföregick införandet av en ny strafflag i DDRår 1967.^^ För Elwin blir det alltså ämbetsmännen och experterna som ansvarar för legitimeringen av de nya lagarna och för anpassningen av lagsystemet till samhällsutvecklingen, så att den härskande klassens intressen skyddas. Det är nämligen detta som är statens viktigaste uppgift i ett klassamhälle och det blir ämbetsmännen som konkret får uttolka och tillvarata borgarklassens intressen. Varför de gör det framgår inte — för Elwin tycks det vara en självklarhet att ämbetsmännen gör så. Med denna lösning kommer Elwin helt förbi frågan om socialdemokratins klasskaraktär, som ju annars kan vålla vissa problem, när man så entydigt driver tesen att staten tillvaratar den härskande klassens intressen somElwin gör. Särskilt svårt kan det bli att förklara varför den härskande klassens talesmän ständigt angriper socialdemokratin för de reformer den senare genomför för att tillvarata de förras intressen. Elwin klarar sig ur problemet bl a genom att han undviker att diskutera vilka det är som är politiker respektive ämbetsmän. Det tycks som om man måste vara folkvald riksdagsman för att få bli kallad politiker av Elwin. Om en expert är politiskt aktiv i ett visst parti, så tycks det inte vara tillräckligt för att göra honom till politiker.^'* Elwin undviker därmed, liksom Strahl och Wallén, att diskutera möjligheten av att den nya reformfasen från 1930-talets mitt bör ses som ett resultat av en socialdemokratisk kriminalvårdspolitik. Elwin ansluter sig alltså till sina juristkollegor då han betonar det starka ämbetsmannainflytandet på kriminalpolitiken. Liksom de missar han en central utvecklingstendens: den ömsesidiga sammansmältningen mellan tjänstemännen å ena sidan och politikerna å den andra. Tjänstemännen politiseras och blir sina partiers talesmän och experter på bestämda sakfrågor, samtidigt sompolitikerna inte bara avskiljer sig somen professionell A.a., s. 21, 52. A.a., s. 22. Se särskilt S. Edling—G. Elv’in, Obduktion av en död utredning. Om förslaget till ny fängelselag. (1972), s. 14 ff, särskilt s. 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=