9 Georg Stiernhielmsom latinpoet resonerat. Man kan finna det hela kuriöst, men onekligen finns här ett drag av sorglös genialitet. Ub cryrlo o turi ak gupri behuri Vorsu tamlé heter det bl.a., eller i svensk översättning: »Ack, hur fåfäng är inte mänsklig ståt utan dygd!» Härifrån är steget inte långt till Stiernhielms språkmagi.Sin fascination av ord och av ordens dolda egenskaper visar Stiernhielm inte minst i sitt sätt att använda anagram, dvs. tekniken att av bokstäverna i ett ord skapa ett eller flera nya ord. Detta är tidstypiskt, och också Hedemorarektorn Georgius Wichaeus gör flitigt för att inte säga desperat bruk av anagrammet. Man får det alldeles bestämda intrycket att Stiernhielm menar, att de anagrammatiska förvandlingsmöjligheter ett ord äger samtidigt för oss avslöjar fördolda innebörder i utgångsordet. Mycket belysande är en dikt (nr. XVIII) som Stiernhielm enligt överskriften har författat under en rättegångsförhandling i Dorpat, där han sedan 1630 varit assessor i den då inrättade hovrätten. Det gäller ordet veritas, ’sanning’, vars innebörd framläggs först i ett fyrfaldigt anagram, sedan i ett femfaldigt: Seruiat, esuriat\ vi tandemtersa resurget. serta resumet. Seruiat, esuriat, res, vita, et cuncta periclis lactentur licet: at vires vi tersa resumet. Det ligger i sakens natur att angrammet som sådant inte kan återges i översättning, men vad Stiernhielmhär har att säga om sanningen är i det första anagrammet: »Omhon också lever i träldom, om hon också hungrar — till slut skall hon renad resa sig med våld» eller, med den lämnade alternativa möjligheten: »till slut skall hon med våld återta sin krona». Det andra anagrammet spinner på i stort sett samma tema: »Sanningen må leva i träldom och hunger; egendom, liv och allt må sväva i fara: likväl skall hon renad med våld återfå sin styrka». Det framgår av överskriften, att anagrammen har tillkommit »i upprördhet», och man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig att inspirationen till dessa utgjutelser har levererats av någon klart lögnaktig åtalad eller kanske något motsträvigt vittne som assessorn har suttit och retat upp sig på. Dessa korta dikter har en parallell i en annan hexameterdikt (nr. XVII), Jfr Carl Ivar Ståhle, »Språkteori och ordval i Stiernhielms författarskap», Arkiv för nordisk filologi 66 (1951).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=