Lagstiftning som reformverksamhet 161 vilken ny lag som helst, utan främst principiella förändringar i lagstiftningstekniken.-- Vid sidan av lagstiftningstekniken, eller lagarnas formella utformning, tillerkänner han naturligtvis lagarnas innehåll en stor betydelse, även om han själv inte ägnar denna sida av saken samma uppmärksamhet och entusiasmsom lagstiftningstekniken. Från denna utgångspunkt urskiljer Anners tre huvudgrupper av reformatörer: a) Filosofer och teoretiker, som formulerar allmänna rättsteoretiska principer, som man dock i praktiken inte kan, eller bör, följa allt för noggrannt. b) Jurister och rättsvetare, som framför allt har ansvaret för utvecklandet av de juridiskt-tekniska lösningarna, c) Politiker och sakfrägeexperter, somstår för det sakliga innehållet i lagarna.-^ För läsaren kan det lätt framstå som om den senare gruppen egentligen vore den viktigaste, och det finns inte mycket i Anners text somförnekar en sådan tolkning, annat än då han varnar för ideologisk fanatism, men ändå får denna grupp en märkligt underordnad roll i Anners bok. Det är verkligen rättsmetodens historia han i första hand skriver om. Straffrätten intar en underordnad plats i Anners bok.-^ Han konstaterar att inom detta område spelar teorierna en särskilt stor roll, eftersom det inte är fråga om kompromisser mellan intressegrupper, utan om utformandet av ett sanktionssystem — ett inte okontroversiellt uttalande. Brottslingarnas intresse av att ej bli åsamkade onödigt lidande som följd av samhällets nödvändiga skyddsåtgärder, som utgjort ett centralt problem i svensk kriminalpolitik sedan Schlyters dagar, försvinner helt hos Anners. (Se nedan s. 165.) I straffrättens historia behandlar Anners tre problem: teoriutvecklingen, metodutvecklingen och förändringen av strafformerna. Trots vad han sagt om teoriernas särskilda betydelse inom straffrätten, är det som vanligt metodproblemet som intresserar honom mest, och då övergången från en extrem kasuistisk lagstiftningsteknik till en syntetisk lagtext, som skedde i början av 1900-talet.-^ Han noterar också med förtjusning den sociologiska skolans genombrott, där vedergällningstanken överges till förmån för tankar om möjligheter till resocialisering av brottslingarna, och i det ljuset ses avskaffandet av flertalet kroppsstraff (utom dödsstraffet), som i stället ersattes med cellstraffet. Här noterar Anners, i god reformhistorisk anda, ett viktigt framsteg från en mer primitiv strafform till en mer human.-® Anners skriver en utpräglad aktörshistoria. Samhällsutvecklingen finns A.a., t ex s. 49, 156 i. A.a., s. 43 f., s. 80 ff., s. 98 f., s. 122 ff., s. 127 f. A.a., s. 151—160. A.a., s. 156 f. 26 A.a., s. 154 f., 159.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=