Lagstiftning som reformverksamhet 159 verksamheten enligt Wallén inriktades på att ersätta 1864 års strafflag. Med denna struktureringsmetod kommer det principiellt viktiga beslutet av 1841 om cellstraffets införande lite vid sidan om framställningen, och får behandlas i ett exkursartat inskjutet avsnitt.^^^ Wallén rör sig strikt inombrottsbalkens område, och det är från den utgångspunkten som reformbegreppet bestäms. Han rör sig med två reformnivåer, dels den stora reformen eller kodifieringen, som innebär att en helt ny stafflag utfärdas, och dels den partiella reformen, som innebär att enskilda lagar förändras. I Walléns framställning är reformatorn lika anonym som hos Strahl, men där möter samma kombination av enskilda jurister (Thyrén, Schlyter) och anonyma myndigheter, ofta beskrivna endast med hjälp av passivformer. Walléns analys av orsakerna till reformerna sker främst genom en traditionell motivanalys, där lagstiftarnas motiv refereras. Programmatiskt hävdar han att svensk straffrätt bygger mer på praktiska erfarenheter och hänsyn än på de stora och renodlade straffrättsteorierna. (s. 9) I förhållande till detta rätt uppseendeväckande principuttalande ägnar dock Wallén anmärkningsvärt mycket utrymme åt straffrättsteorierna. Det tycks som om teorimomentet skulle vara lättare att skriva om än de hänsyn till lagarnas praktiska användbarhet som Wallén principiellt hänvisar till. Nu är det lätt att tänka sig att det Wallén lär ut i sin bok inte är lagarnas historia, utan en historieuppfattning, vars funktion dels är att tolka det förflutna, dels att utgöra en riktlinje inför det framtida reformarbetet. Dvs att de blivande juristerna ska lära sig att se mer till tillämpningen av lagarna i domstolsväsende och kriminalvård än till nya och »revolutionerande» teorier. För där finns ju hos Wallén (liksom hos Anners) en konservativ udd riktad mot ett överdrivet teoretiserande. Kontinuitet ses som ett värde i sig, och problemet med nya teorier är deras anspråk på att lancera ett nytt system som kräver genomgripande förändringar av hela lagstiftningen, varvid kontinuiteten sätts ur spel. Till skillnad mot Strahl går Wallén inte alls in på verkställighetens och konsekvensernas problem. Det Wallén producerat måste ju främst ses som ett kompendium, eller en mycket kortfattad översikt, om sivTLiUagarnas historia. Han koncentrerar sig då helt på lagarna som sådana, och kompletterar texten med en bilaga där de viktigare lagarna sammanfattas i en enkel uppräkning. Här återkommer motsättningen mellan program och praktik i Walléns historieskrivning. Wallén, Svensk straffrättshistoria, s. 10 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=