Klas Åmark 154 Nästa fråga lyder: Vem är reformatorn? En till synes oskyldig fråga, men möjligheterna att komplicera tillvaron är som bekant ofta goda, och här tar vi raskt chansen. Frågan har såväl en historisk som en principiell innebörd.^ Den historiska frågan lyder: Vem/vilka personer, grupper, organisationer genomdrev faktiskt reformen? Och den principiella frågan: vilka typer av aktörer kan man räkna med, och vad är det de gör? En populär, men ganska ytlig klassificering är den mellan politiker och experter, där en vanlig uppfattning är att experterna haft stort inflytande på den svenska reformverksamheten.® Och när det gäller att bestämma vem som är reformator, bör man också ha klart för sig vad reformatorn skall anses ha gjort: gäller det t ex att först lancera den nya idén eller den politiska principen, eller gäller det att driva igenomett principbeslut? När historikern väl fastställt vem som gjort vad, är det dags att ställa frågan varför detta hände, dvs vilka orsaker fanns det? Den luttrade historiefilosofen — i engelsmannen R. F. Atkinsons gestalt — tvingas här konstatera att det inte är någon riktig ordning på historikerna, i den meningen att de kan tänkas åberopa snart sagt vad som helst som orsak.” De mer idealistiskt inriktade statsvetarna ger dock inte tappt för så lite. Bo Lindensjö karaktäriserar vissa tankegångar bland dem på följande sätt: »Inte sällan framställs orsakslnriktade omgivningsanalyser och motivinriktade aktörsanalyser som de enda tänkbara ansatserna för att förklara offentlig politik. Så anser t ex flera av statsvetarna i Uppsala att analyser i termer av orsaker och analyser i termer av skäl är de enda möjliga förklaringssätten och därtill att de ömsesidigt bör utesluta varandra.»® Med orsaksinriktade omgivningsanalyser menas att man försöker visa hur yttre faktorer, ekonomiska, sociala, kulturella, har bestämt politiken. Med motivinriktade aktörsanalyser menar statsvetare att man försöker rekonstruera de rationella motiv aktören haft. För traditionella historiker handlar det oftast om att ur källmaterialet vaska fram de viktiga motiv som aktören själv uppgett, eller som tillskrivits aktören av andra.® I själva verket möter vi här en variant av den klassiska filosofiska motsättningen mellan ett materialistiskt betraktelsesätt och ett idealistiskt: är det ekonomin i någon mening som ytterst är bestämmande, eller är det idéerna som är historiens drivkraft? ® Distinktionen är hämtad från R. Torstendahl, Dispersion of Engineers in a Transitional Society. Swedish Technicians 1860—1940. (1975), s. 192. * Se särskilt Hugh Heclo, Modern Social Politics in Britain and Sweden, 1974 och T. J. Anton, Policy-making and Political Culture in Sweden, i Scandinavian Political Studies 4/1969. B. Lindensjö, Högskolereformen. En studie i offentlig reformstrategi. 1981. ^ R. F. Atkinson, Knowledge and Explanation in History. An Introduction to the Philosophy of History. 1978, s. 142. ® Lindensjö, a.a., s. 7. ® Anfört arbete, s. 8 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=