Birger Bergh 8 JJ. Ur de metriskt bundna diktverken i samlingen kan det vara motiverat att urskilja ett antal poem som på olika sätt dels visar Stiernhielms påtagliga intresse för språkets uttryckssida, dels ger en bild av vad som kan kallas hans språkmagi. Rent generellt skall det sägas, att Stiernhielm som latinpoet är ytterligt medveten om formens betydelse, och hans sätt att exempelvis utnyttja ordens klangvärden röjer ett artisteri av hög klass. Men ibland tycks hans lekande med olika poetiska effekter inte ha något annat syfte än det rent dekorativa, för att låna en träffande formulering av Bernt Olsson.Det gäller för det första några lekfulla formexperiment, bl.a. en palindrom, samtliga av skäligen ointressant innehåll (nr. IV, XXXVII och XXXVIII). Inte heller de har tryckts tidigare, vilka slutsatser man nu kan dra av det. Det kan nämnas att palindromer, dvs. dikter som kan läsas både fram- och baklänges med samma ordalydelse, var någonting som förekom i den i skolan och senare vid universitetet bedrivna undervisningen i latinsk versskrivning. Det ansågs innebära en nyttig formell exercis, men innehållet blir naturligt nog för det mesta ganska skruvat. Det mest uppseendeväckande exemplet på Stiernhielms nära nog maniska intresse för språkets utsida, eller dess ytstruktur, leder oss tillfälligtvis bort från de latinska dikterna. Allra sist i Olssons utgåva —som vid sidan av latindikterna också upptar tidigare icke publicerade dikter på svenska, tyska och italienska, jämte den stort upplagda makaroniska Discursus Astropoeticus — finner man nämligen en dikt som varken är skriven på latin eller svenska eller överhuvud taget något känt språk. Stiernhielm har först författat två italienska strofer, på ett äkta stiernhielmskt tema. nämligen sann dygd ställd mot det bedrägliga skenet. Sedan har han översatt dessa strofer till ett i övrigt icke belagt språk. Man måste här tala om att »översätta», för om man jämför de två versionerna, finner man betydande systematiska överensstämmelser i den meningen att en bokstav i den italienska texten nästan konsekvent motsvaras av en annan, och samma, bokstav i den andra versionen. Språket bör alltså rätteligen definieras som chiffrerad italienska, och man kan därför inte hålla med Bernt Olsson när han menar att Stiernhielm här har skrivit en nonsensdikt utan skönjbara betydelsevärden, liksom senare Lewis Carroll och dadaisterna.^'* Innehållet är detsamma som i den italienska dikten, och helt säkert har avsikten med experimentet varit att s.a.s. smaka av språkets uttryckssida, att avnjuta språket som rent akustiskt fenomen —vilket man ju bör kunna göra, när det gäller ett språk som ingen tidigare har hört. Så tycks Stiernhielm ha A.a., s. 247. A.a., s. 256. — De nämnda överensstämmelserna har först iakttagits av den köpenhamnske latinisten Ivan Boserup.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=