Rättlösa 149 hålles, om man antar att den är en översättning, direkt eller indirekt, av den latinska termen. Frågan om Rättlösabalkens innehåll är mer komplicerad (här bortses från de inledande valbestämmelserna, som uppenbart inte hör hit). Den antagna utgångspunkten är att Gamla Testamentet, och särskilt Pentateuken, jämte romersk rätt är huvudkällorna för all medeltidsrätt. För de nordiska lagarnas del tillkommer kontinental rätt som förebild. Den romerska rättens inflytande på västerländsk rätt är sedan lång tid föremål för en omfattande forskning. Att mosaisk rätt betytt mycket för senare europeisk rätt är likaledes påvisat. Däremot är dess betydelse för medeltidsrätten trots vissa punktinsatser ett försummat kapitel. Författarens tes, att mosaisk rätt på ett avgörande sätt format all västerländsk medeltidsrätt blir därmed någonting nytt. Det gäller grundläggande principer såväl som konkreta detaljer. Här ska endast nämnas principen att den anklagade är skyldig tills dess han bevisat sin oskuld, vilket är genomgående i västerländsk medeltidsrätt. Den är helt i enlighet med den mosaiska förbundstanken, där straffet för den enskildes oförsonade synd drabbar hela samhället, som därför måste renas från varje misstanke om en sådan. Alla medlemmar i förbundet/samhället är också skyldiga att deltaga i avdömandet av brottslingen. Andra drag i den mosaiska straffrätten sammanfaller med romersk rätt — detta är påvisat redan i förjustiniansk tid. Ifråga om egendomsskador finns en kärna av bestämmelser i Pentateuken och i romersk rätt som återfinns i de flesta Leges, delvis i starkt utvidgad form. Som jämförande exempel har tagits de aktuella partierna i Lex Visigothorum och titeln De damno iniuria i Lombardan. överensstämmelserna med motsvarande avsnitt i västgötalagarna och Skånelagen är sådana att reception i någon form måste vara den sannolikaste förklaringen jämfört med andra tänkbara förklaringar. Därmed är inte sagt att just dessa lagar varit förlagor. Att belägga konkreta sådana torde vara mycket svårt med tanke på de många möjligheter till lån som stod till buds. Pentateuken utgör emellertid ett undantag till det nyss sagda. Den speciella blandningen av bestämmelser i Rättlösabalken överensstämmer med en liknande kombination i Pentateuken. Detta föranleder slutsatsen att den sistnämnda i någon formvarit den direkta förlagan just här. Testfallet rättlösa har således bekräftat antagandet, att de nämnda lagarna, och med dem även övriga nordiska lagar, också i dessa avsnitt utgör en del av den europeiska lagtraditionen, vilken utgår från mosaisk och romersk rätt. Nästa steg i projektet blir att undersöka hur denna lagtradition har använts i den historiska situation, då de svenska medeltidslagarna fick sin till oss bevarade gestalt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=