Rättlösa 137 relikerna och gudsdomen skedde i kyrkans regi.^ Eftersom den enskildes skuld enligt den mosaiska uppfattningen drabbar hela folket omden förblir oförsonad är det samtidigt allas plikt att delta i uppspårandet och avdömandet av brottslingen. Denna plikt är också konstitutiv för medeltidsrätten. Ombevisningen i detta hänseende skiljer sig i västerländsk och romersk rätt, så finns som nämnts en nära överensstämmelse ifråga om kategoriseringen av brotten, såsom den framträder i Corpus iuris civilis, och denna kategorisering återfinns också i mosaisk rätt. Till de grövsta brotten, de som i princip måste sonas med döden och förmögenhetsindragning, hör i alla systemen främst majestätsförbrytelser (mot Gud resp. kungen), trolldom och utövande av spådomskonsten, en rad sedlighetsbrott, dråp och stöld av större värden. Till den andra gruppen, som i princip har böter sompåföljd, hör person- och sakskador samt mindre tillgrepp. Gränserna mellan grupperna är flytande. Det gäller framför allt dråp, som behandlas olika på grund av situationen. Både i mosaisk och romersk rätt är dråp under vissa förhållanden avlösbart i böter. Denna tendens är kraftigt förstärkt i västerländsk rätt, man kunde nästan tala om en kommersialisering av påföljden. Kungen hade direkta inkomster från dessa böter, i fredspengar och/eller i kvotdel av böterna, i regel hälften. Kyrkan hade också ekonomiskt utbyte av brotten. Även dödssynder kunde under medeltiden avlösas i pengar.^ Givetvis stod denna möjlighet öppen endast för ett fåtal förmögna. De många fattiga betalade med sin kropp liksom slavarna. En sådan avlösbarhet i pengar gällde vidare endast brott som huvudsakligen riktade sig mot enskilda. Så snart de riktade sig mot kungliga eller kyrkliga intressen inträdde de hårdare reglerna. Det som denna artikel huvudsakligen handlar omär kategorin de mindre brotten och av dem främst egendomsskadorna. Dessa är skador på växtlighet och djur. De bestämmelser som finns i Mose lag har motsvarighet i romersk och västerländsk rätt. I en del sydeuropeiska lagar har detta parti byggts ut med en mängd detaljerade bötesbestämmelser för förhållandena inom jordbruket. Jag ska jämföra Västgötalagens motsvarande bestämmelser både med de sistnämnda lagarna och med Mose lag. Avsikten med närmast följande jämförelse är att visa, att den som egendomlig ansedda blandningen av bestämmelser i Rättlösabalken blir förklarlig, om man antar att mosaisk rätt ingår i traditionen. Jag utgår från Rättlösabalken i VgL I. Motsvarande i VgL II är likalydande men har ett par tillägg. * Eden förstärktes oftast med edshjälpare. Dessa kunde ibland väljas av parterna eller av domaren och därmed uppkom olika former av nämnd. ® Art. Kirchcnbtisse, HRG.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=