Elsa Sjöholm ringare ärenden skulle de själva avgöra.^" Domare och tillsynsmän ska döma folket med rättvis dom. De ska inte vränga rätten, inte ha anseende till person och inte ta mutor.^® Bortsett från prästerna finns det ingen uttalad klasskillnad mellan fria män. Slavarna har ett visst rättsskydd.^^ Som tidigare nämnts såldes den till slav som inte kunde betala sina böter. Man kunde också ge sig själv till slav av försörjningsskäl.^® Till samhällsorganisationen hör också familjerätten. Om arvsrätten stadgas: om någon dör utan att efterlämna son, ska hans arvedel övergå till hans dotter. Om dotter inte finns, ärver farbröder, om farbröder inte finns farfars bröder. Om sådana inte finns går arvet till närmaste blodsförvant inomhans släkt. Anledningen till införandet av dotters arvsrätt säges vara att Selofad inte ägde några söner. Hans döttrar klagade inför Moses och hela menigheten och sade, att faderns namn inte borde få utplånas, därför att han inte hade någon son. Fadern hade dött i öknen men han hade inte varit med i den hop, somrotat sig samman mot Herren, därför borde hans namn inte få utplånas. Herren svarade på Moses förfrågan, att Selofads döttrar hade talat rätt och fastställde därefter denna arvsstadga för Israels barn.^^ Selofads döttrar fick sedan efter sina farbröders hemställan rätt att gifta sig med dessa farbröders söner, alltså sina kusiner, för att inte deras arvedel skulle gå över i annan släkt.^^ En annan föreskrift i syfte att vidareföra en barnlös mans namn gäller kravet att en bror äktar sin barnlösa broders änka. Den förste son hon 134 37 II, 18:25—26. »et electis viris strenuis de cuncto Ishrael constituit eos principes populi tribunes et centuriones et quinquagenarios et decanos qui iudieabant plebem omni tempore, quicquid autem gravius erat referebant ad eum faciliora tantummodo iudicantes» Här finns en märklig överensstämmelse med en senare organisation men också med uppgifter i Tacitus’ Germania. Kap. 11 i den senare står i ett egendomligt, omvänt förhållande till ovanstående: »De minoribus rebus principes consultant, de maioribus omnes, ita tamen, ut ea quoque, quorum penes plebem arbitrium est, apud principes praetractentur». 38 III, 19: 15, V, 16: 18—19. II, 21:20, 26, 27. III, 25:47. « IV, 27: 8—11. ^2 IV, 27: 1—7. « IV, 36. 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=