Rättlösa offret är en slav, eftersom taxan då är fastställd.^® Det är alltså tydligt att det finns grader av dödsstraff och att åtminstone en del är omvandlingsbara i pengar. Analogt kan man anta att detta gällde också skador på person. Det finns en taxa på människor som »lovats åt Herren» och som kan lösas i silver. Detta värde varierar med personens ålder och kön.^® Denna taxa kan ha tjänat som ledning, då en brottsling fick möjlighet att lösa liv eller lem med pengar. Även ifråga om mened finns motsägande bestämmelser. Å ena sidan hör den till de brott, vilka som påföljd har ersättning till fullt belopp och sedan femtedelen därav till den skadelidande.®^ Å andra sidan stadgas talionsstraffet för det falska vittnet: han ska vederfaras detsamma som han tilltänkt sin broder, öga för öga och tand för tand.®® Det är möjligen i förra fallet fråga omegendomsskador och i det senare om kroppsskador. Utöver regler med dithörande sanktioner finns i Moseböckerna en rad föreskrifter av mer allmän karaktär. Det är bestämmelser om samhällets organisation, etiska normer och renhetsföreskrifter. När det nya landet tagits i besittning ska till konung tagas den som Herren utväljer. När kungen har blivit satt på sin tron ska han hämta Herrens lag från de levitiska prästerna och ta en avskrift därav åt sig i en bok. Den ska han läsa i alla sina livsdagar för att han må lära att frukta Herren sin Gud så att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar.®® Det är Moses som låtit nedteckna Herrens lag och gett den åt prästerna och befallt dem att läsa upp lagen för hela folket.®^ Prästerna är utvalda av Gud ur Levi stamoch utgör ett från de övriga avskilt stånd. De har all tionde i Israel till arvedel, ämbetslott av offren och förstlingsfrukten av allt levande.®® Prästerna har alltså del i alla skuldoffer som ges, även för vådahandlingar. Dessutom tar de ersättningen för de skador som tillfogats en enskild, om denne saknar en bördeman som kan ta emot den, en bestämmelse somtyder på att lösen gavs vid vådadråp.®® När Moses organiserade rättskipningen utvalde han dugande män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa skulle döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Moses men alla 133 29 II, 21:32. 20 III, 27: 1—7. 31 III, 6:2—5. 32 V, 19: 16—21. 33 V, 17: 15, 18—19. 3» V, 31:9—11. 35 IV, 18. 3« IV, 5: 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=