Elsa Sjöholm påträffas vid nattligt inbrott får saklöst dödas. Stöld av och skador på deponerad, lånad eller hyrd egendom har särskilda ansvarsregler för det fall att tjuven inte påträffas.Mindre tillgrepp är tillåtna, som att plocka druvor eller ax att äta. Däremot får man inte plocka i kärl eller använda redskap.^® Skador på egendomuppkommer genom att boskap betar på annans åker eller vingård och genom att brand uppkommer på åkern. I dessa fall ges full ersättning.^® Olika former av ersättning utgår likaledes om oxe faller i brunn som inte blivit övertäckt eller om en oxe dödar annan oxe.-^ Omdjur skadar människa till döds behandlas djuret däremot som omdet vore människa och stenas. Om djuret tidigare hade stångats och ägaren hade blivit varnad men nonchalerat detta, dödas även ägaren. Var offret en slav, dödas dock inte djurets ägare, utan denne betalar ersättning i pengar.-^ Det är vidare förbjudet att flytta annans råmärke. Förbannelse uttalas över den som så gör-^ och därmed hör detta brott snarast till kategori I. Det är vidare förbjudet att gå in i någons hus och ta pant av honom för en skuld, vederbörande måste själv bära ut panten. Det är dessutom förbjudet att ta kvarnen i pant, detta vore att ta livet i pant.-^ Ifråga om personskador är bestämmelserna motsägande. Dels är talionsstraffet uttryckligen föreskrivet: öga för öga och tand för tand.-^ Dels finns i samma kapitel följande föreskrift: om män tvista med varandra och den ene slår den andre med en sten eller en knuten hand så att denne blir sängliggande, dock så att han sedan kan gå upp och gå ut, stödd på en stav, så ska den som slog honom vara fri från straff, men ersätta honom för den tid han har förlorat och ombesörja sjukvård.-® Också ifråga om dödsstraffet finns motstridiga regler. Å ena sidan sägs uttryckligen att man inte ska ta lösen för en dråpares liv utan han ska straffas med döden.-" Men i fallet med den ansvarslöse ägaren till oxen, som stångat en människa till döds, stadgas först att han ska dödas och därpå att om lösepenning blivit honom ålagd, så ska han ge till lösen för sitt liv så mycket som ålägges honom.-® Det kan inte gälla det fall att 132 18 II, 22: 1—4, 7—15. 19 V, 23: 24—25. 29 II, 22: 5—6. 21 II. 21:33—34, 36. 22 II, 21: 28—32. 23 V, 19: 14, 27: 17. 21 V, 24: 6, 10—11. 25 II, 21:24—25. 26 II, 21: 18—19. 21 IV, 35: 31. 28 II, 21: 29—30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=