Elsa Sjöholm (här görs ingen explicit skillnad mellan slav och fri.)" Stöld av något av de enorma rikedomar som hörde till tabernaklet nämns egendomligt nog inte, men logiskt sett bör detta ha räknats som ett brott mot förbundet med Herren och sålunda ha bestraffats med döden. Stöldförbudet ingår ju också i Dekalogen. Den stöld och de egendomsskador som explicit nämns gäller privat egendom. Skillnaden mellan grupperna är samtidigt mer en gradskillnad — om än en mycket stor sådan —än en artskillnad. I princip är varje handling, sombryter föreskrifterna, en synd mot Herren, och detta även om den sker utan uppsåt. För att försoning ska ske måste ett djur offras, en syndabock. Det är prästen som förmedlar förlåtelsen och för detta uppbär han ersättning. Detta gäller ouppsåtliga handlingar och vissa uppsåtliga, av den andra kategorien. Uppsåtliga handlingar av den första kategorin medför däremot ovillkorligt dödsstraff. Brottslingen har ådragit sig en blodskuld, som, om den inte sonas med hans död, drabbar hela Israel. Vådafallen nämns här enbart i samband med dråp. Ett konkret sådant är när två personer går ut i skogen för att hugga ved, och yxhuvudet far av skaftet för den som fäller trädet och träffar den andre så att han dör. Upphovsmannen ska då fly till en av asylstäderna, för att blodshämnaren inte ska få tag på honom och slå ihjäl honom. Omdessa asylstäder är stadgat följande. När Herren har utrotat de folk vilkas land han vill ge dig, ska du dela landet i tre delar och avskilja tre städer, för att var och en somhar dräpt någon kan fly dit."* Villkoret är alltså att dråpet skett utan vett och vilja. Asylföreskrifterna är uttryckligen givna för att inte hämnaren ska utgjuta oskyldigt blod och därigenom ådraga sig blodskuld. Men om dråpet skett med vett och vilja ska dråparen hämtas från asylstaden och utlämnas till blodshämnaren. Det är dennes plikt att utan skonsamhet dräpa dråparen för att skaffa bort från Israel skulden för den oskyldiges blod.'’’ Försoning kan inte bringas för landet annat än genom dens blod, som har utgjutit oskyldigt blod.*^ Denna tanke, att skulden för den enskildes brott åvilar hela folket, är grundläggande för förbundet mellan Herren och hans utvalda folk. Det är visserligen den skyldige som ska straffas, men om inte folket ser till att detta sker, blir det medskyldigt i blodskulden. Herrens hämnd för brott mot förbundet är utrotning av hela Israels folk. Menigheten ska därför 130 = II, 25, 26, 27. » III. 4. 5. « V, 19: 1—7. även IV, 35: 11—15 (6 städer). 5 V, 19: 11—13. • IV, 35:33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=