Elsa Sjöholm jniuriam, för att få 3 markers bot.^® De tre markerna är alltså boten för rättsvägran och betalas utöver skadeersättningen. Resultatet av jämförelsen är att iniuria i romersk rätt är ett mångtydigt begrepp, som på olika sätt gäller brott mot den personliga integriteten, vilket också kan ske via personens egendom. I kontinental rätt förekommer termen jämte varianter i samma betydelser men med övervikt för egendomsskador. Den har även påvisats i samband med rättsvägran. Parallellen med rättlösa i västgötsk och dansk rätt är av den arten att reception är den enda möjliga förklaringen. Jämförelsen visar också att man knappast kan vänta sig någon entydig innebörd i sådana inlånade termer. Kategoriseringen i romersk rätt skedde av processrättsliga skäl. Ofta saknades motsvarande anledning i västerländsk rätt och redan därigenomförlorade termen sitt existensberättigande. Iniuria används också sparsamt och godtyckligt liksom rättlösa. Termens användning kan ses som resultatet av lärda redaktörers inte alltid lyckade verksamhet. Ett annat exempel på detta är termen förnäme som i västgötalagarna blandas med rättlösa på ett oklart sätt. De explicita fallen gäller olovligt förfogande över annans lösören, som båt, kreatur och jordbruksredskap.^® Samma innebörd har förnäme i östgötalagen medan termen i Upplandslagen används vid olaga bruk av annans jord, motsvarande östgötalagens odalbrott.^- Norsk rätt använder liksom götalagarna förnäme för olovligt förfogande av lös egendom medan motsvarande för fast kallas landnam.^^ Enligt definitionen i Corpus iuris borde olovligt förfogande över annans egendomockså klassas sominiuria. I Leges möter emellertid en annan term, som täcker just denna formav iniuria., nämligen inlicita praesumptio (eller incauta praesumptio), som kan översättas med »egenmäktigt förfarande». Termen förekommer bl.a. i langobardisk rätt och i Lombardan under rubriken De invasionihus et de his que in alieno solo fiunt.^^ Rubriken talar alltså omintrång på och odlande av annans jord. De fall som nämns är att så, ploga eller skörda på annans mark eller att bygga kvarn eller gärdesgård där. Under samma rubrik finns en lag från karolingisk tid som stadgar konungens bann sompåföljd för dessa handlingar. I glossan och i Expositio framhålles, att detta gäller olovligt förfogande av såväl löst som fast gods. Expositio noterar ordvalet: tollere används för lös egendom, invadere för 128 29 ASun 114. DGL I: 2 1933. 2» VgL I FS 1, 3. VgL II FB 1, IV: 6. 21 ögL B 27: pr, 43: 1. 22 UL W13: 2. Schlyter III 1834. ÖgL B 29, ES 15: 5. 22 T.ex. MLL VII: 20. 21 Vulg. 1:27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=