Georg Stiernhielmsomlatinpoet 5 presterat betydande saker också med oskadd högerhand. Det är också fallet. I Stiernhielms poetiska produktion före 1641 finns en hel rad dikter av verklig rang, och flertalet av dem är skrivna om inte på musernas eget språk så i varje fall på latin. Stiernhielmär i själva verket en fullfjädrad företrädare för den latinska, antikinfluerade poesi, som i så hög grad präglar den europeiska renässanskulturen och vars lärdomar han har kunnat göra så lyckosamt bruk av i sin svenska diktning. Stiernhielm har gått i latinsk diktarskola, även om hans mästararbete är den svenske Hercules] hans gesällprov är latinska. Faktum är att han redan i sin äldsta kända dikt, en latindikt från 1624, föregriper viktiga drag i den senare Herc«/c5-diktningen. Georg Stiernhielms latinska dikter har samlats och utgivits av Bernt Olsson 1973 i Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av Stiernhielms Samlade skrifter, bd. VIII 1:2. Syftet med föreliggande uppsats är att på basis av denna utgåva ge en presentation av Stiernhielm som latinskald." 3. Olssons edition upptar 38 dikter. Först skall några ord sägas om den 80 versrader långa, på elegiska distika avfattade dikten nr. VI —detta i strid med uppsatsens rubrik, eftersomjag här kan meddela, att dikten inte har skrivits av Stiernhielm. Dikten påträffades av Carl Ivar Ståhle, är en hyllning till biskop Johannes Rudbeckius i Västerås, daterad Västerås 1627 och undertecknad av Georgius Wichaeus. För Carl Ivar Ståhle var Georgius Wichaens Georg — eller Göran — från Vika, och så hette (och heter) obestridligen den by utanför Falun där Georg Stiernhielm föddes och växte upp. När det dessutom är ställt utom varje tvivel, att Stiernhielm tjänstgjorde vid Västerås gymnasium 1626, menade Ståhle för sin del att attributionen till Stiernhielmvar klar.^ Argumenten mot Stiernhielms författarskap är följande. För det första kallar han sig inte i någon annan diktunderskrift Georgius Wichaeus. Detta är väl i och för sig ett inte så tungt vägande skäl, ehuru det förtjänar att noteras. Det andra och alldeles avgörande argumentet är att dikten är skriven på ett så uselt latin, att Stiernhielm —om det nu vore han som skrivit den — måste ha haft någon särskild avsikt med själva denna uselhet. Men det är mycket svårt att göra en sådan avsikt trolig. Vissa passager är alldeles obegripliga, och det man begriper är inte särskilt uppmuntrande och kommer i varje fall inte i närheten av den mestadels mycket klara och njutbara poetiska diktion som utmärker de odiskutabelt ’’ översättningar och kommentarer till Stiernhielms samtliga latindikter håller på att utarbetas av Bernt Olsson och mig för publicering i Vitterhetssamfundets utgåva. ® Enligt meddelande till Bernt Olsson.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=