Alsnö stadgas språk och datering 115 Tunbergs ensidiga framhävande av att Täljestatutet hänvisade till att lekmän drabbades av 40-marksbot vid rån, nämligen vid våldgästning, kom att inrikta kritiken mot denna detalj. G. Anneli hävdade 1941,^® att hänvisningen ej behövde gälla Alsnö-stadgan utan kunde syfta på de straff för rån, i synnerhet »bosrån»,somredan förut funnos i landskapsrätt och som bäst kunde beläggas i den nära samtida östgötalagens Vådamålsbalk (31:3), där just 40-marksbot följde. Häremot invände Tunberg, att rånparagraferna i andra landskapsrätter ingalunda voro identiska med östgötalagens, och att hänvisningen i Täljestatuterna måste gälla en riksstadga just mot våldgästning.®® Tunbergs skäl avvisades av Yrwing, sompåpekade, att Täljestatutets hänvisning »quemadmodum laici, si rapinam fecerint» icke talade om resande lekmäns rån utan formellt endast om rån över huvud taget.®^ Håller man sig endast till vad som bokstavligen står i Täljestatutets hänvisning till liknande straff för lekmän, som begått rån, måste man visserligen instämma i Tunbergs mening, att den måste syfta på en riksgiltig bestämmelse eller stadga. Men eftersom inga fullt samtidiga och fullständiga nedteckningar av de då gällande landskapsrätterna finnas, skulle det kunna tänkas, att en förlorad riksstadga om 40-marksbot för rån tidigare utfärdats (t.ex. av Birger jarl), ehuru t.ex. i Yngre Västgötalagen (Rättlösabalken 14) ett äldre lokalt bötessysteni föranlett en ändring av bötessatsen. Hänvisningen i Täljestatutet skulle i så fall inte behöva syfta på Alsnö stadga och därmed vara ett hinder för Jägerstads dateringsförslag. Täljestatutet har emellertid, som ovan framhållits, två påbud, i ena fallet med 3-marksbot och i andra fallet med 40-marksbot, och båda ha enligt min mening uppenbarligen utformats efter Alsnö stadgas motsvarande gästningsparagraf. Hänvisningen i senare fallet skall därför ej tolkas bokstavligt utan är elliptisk och skall suppleras till »quemadmodum laici (transeuntes), si rapinam fecerint, (puniantur)». Tunbergs tanke, att hän- ^ G. Annell, Alsnö stadga och rusttjänsten (HT 1941), s. 57 f. Holmbäck o. Wessén ha i Svenska Landskapslagar givit olika övcrsiittningar av »bosran». I Östgötalagen (SLL I), s. 17 och 99, översätta de efter Schlyter med »rån i annans gård», i Västmannalagen (SLL II), s. 79 och 100, med »boskapsrån», men däremot i Äldre Västgötalagen (SLL V), s. 99 och 108 (jfr s. 128) med »bor.ån» och hänvisa till beskrivningen därpå i Jydske Lov 2: 44. — Om skillnaden mellan rån och stöld se P. E. Wallén m.fl., art. Rån (KLNM XIV, 1969), sp. 569 ff. Tunberg i HT 1951, s. 364. Samma invändning gjordes redan av H. Strandberg, Alsnöstadgans relation till rusttjänsten (HT 1943), s. 60, där han också påpekade, att den kända redaktionen av östgötalagen är yngre än 1286. Yrwing 1952, s. 112 ff. Yrwings anmärkning (s. 112 not 7), att Tunberg (HT 1951, s. 362) kursiverat stadgandets latin felaktigt, är formellt riktig men har ej saklig betydelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=