4 Birger Bergh Genom Hercules ger Stiernhielm det svenska språket rangen av europeiskt kulturspråk, han inlemmar det provinsiella Sverige i en alleuropeisk poetisk kultur som hade sin främsta förebild och inspirationskälla i den antika dikten. Stiernhielm själv var i högsta grad medveten om sin betydelse. Den diktsamling som han — efter lärjungen Samuel Columbus’ »trägne begäran» —gav ut 1668, och där Hercules är huvudnumret, den gav Stiernhielm titeln Musae Suethizantes, med en förklarande översättning i underrubriken: »Thet är Sång-Gudinnor nu först lärande dichta och spela på swenska». Muserna har på sin vandring från Grekland, via den romerska poesin, och via den latinska, europeiska antikinfluerade diktningen, nu äntligen kommit till Sverige, och där sjunger de följdriktigt på svenska, med Georg Stiernhielms benägna bistånd: poeten sätter inte sitt ljus under ena skäppo. Temat »Muserna i Sverige» återkommer inom parentes ofta i Stiernhielms diktning, som Bernt Olsson har visat.® Man kan tillägga att det inte saknas antika paralleller till att man låter muserna tala något annat språk än sitt grekiska modersmål. Så finns det ett känt ställe hos Plinius d.y., som säger om en vän att hans brev är så bra »att man skulle kunna tro att det är muserna själva som talar latin» {ep. 2, 13, 7 epistulas scribit, ut Musas ipsas Latine loqui credas). Men detta skrevs vid en tidpunkt, då muserna ännu inte hade några planer på att fortsätta norrut. Den entusiastiska beundran Hercules framkallade hade sin grund i att man ansåg Stiernhielms självmedvetna anspråk vara berättigade. Stiernhielms läsare klarade inte bara av att översätta rubriken Musae Suethizantes. De kunde också, i olika grad, bedöma Hercules mot bakgrunden av den latinska och den grekiska diktkonsten från antiken framåt, som Stiernhielm visserligen inte uttryckligen nämner men som var den självklara förlagan, det icke utsagda jämförelseobjektet för den bildade läsekretsen: Musae Suethizantes framtvingar naturligtvis frågan vilket språk muserna inte sjunger på i denna diktsamling. Här fanns nu ett diktverk, ett diktverk på svenska språket, som kunde ta upp tävlan med den förebildliga antika och den antikinfluerade diktningen. Inte heller i poetiskt hänseende skulle stormakten Sverige behöva stå tillbaka för något annat folk. 2. Detta ger bakgrunden till det ämne som denna uppsats tar upp till behandling. En diktare som har kunnat skriva epokgörande verk med vänster hand, eventuellt illa sargad högerhand, måste rimligtvis kunna antas ha ® A.a., s. 11 f. Jfr också Olsson i hans kommentar till Stiernhielms Parnassus triumphans i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsutgåva, bd. VIII 1:2:3, s. 3S4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=