Ill Alsnö stadgas språk och datering ringar och resonemang i manuskriptet.'*’^ Kjöllerström återfick sitt manuskript men kom tyvärr aldrig att slutligt överarbeta och publicera det före sin död 3 maj 1981. Kjöllerströms väsentliga tankegång var följande. Bland dem, som beedigade Alsnö stadga, var biskop Ascer i Växjö. Med datering Växjö 15 februari 1280 finns en urkund, som först trycktes i slutet av DS band II: 2 (1837) bland förbigångna brev och fick nr 1716. Det är ett protokoll från en metropolitanvisitation i Växjö,^* förrättad av ärkebiskop Jakob, vars namn ej framgår av texten utan först av det vidhängda sigillet. Därvid befanns, att biskop Ascer var beryktad (infamatus) för mänga svåra brott (»super uariis et multis criminibus»), samt att han blev överbevisad därommed vittnen eller själv vid förhör under ed måste erkänna sig saker till sådana. Ascer hade gjort sig skyldig till simoni genom att uppbära prokurationer från kyrkor inom stiftet, som han ej visiterat, och därmed brutit mot det förbud, som stadgats av generalkonciliet i Lyon 1274.'*“ Han hade också utkrävt prokurationer till högre belopp än de taxor medgåvo, som föreskrivits vid provincialkonciliet i Tälje (1279).'*^ Därtill hade han, sedan han blivit biskop, lägrat två ogifta och två gifta kvinnor och alltså fört ett sedeslöst liv.^^ Det måste vara otänkbart, ansåg Kjöllerström, att Ascer efter denna rättsligt ådagalagda skandal kunnat deltaga som biskop vid ärkebiskop Jakobs sida i ett sådant möte, som resulterade i Alsnö stadga. Stadgan från Alsnö kan alltså inte ha tillkommit ett halvår efter rannsakningsprotokollet från Växjö. Visserligen var Ascer icke avsatt i och med detta protokoll, så somL. O. Larsson menade och också Kjöllerströmi förstone trodde, men om en biskop överträdde Lyonkonciliets förbud, drabbades han av lilla bannet (»interdictio ingressus ecclesie»), och även övriga brott torde ha medfört liknade kyrkostraff. Ascer måste ha varit inhabil att utöva biskopsämbetet, till dess att påven, den ende som kunde döma över biskopar,^® fällt sin dom i det i Växjö väckta målet och ev. upphävt bannet. Den påvliga domen kunde väntas tidigast efter ett halvår. Eniellertid dog påven Nicolaus III redan 22 augusti 1280, och den nye påven Brev frän S. Kjöllerström20 juni, 2 juli och 16 juli 1930. ■** Se härom Inger 1961, s. 347 och 431. Förbudet intogs 1298 som »c. 2 in VI de censibus III 20» i »Liber Sextus» (Corpus iuris canonici, ed. Friedberg 1881, II sp. 1057). Jfr Inger 1961, s. 97 f. Se statutet »Admonet nos» (med överskriften »De procurationibus habendis»), DS 692, s. 560. ** Klerkers sedeslöshet hade senast fördömts i Täljestatutet »Zelus Domus Dei», DS 692, s. 558 f. L. O. Larsson, Det medeltida Värcnd (1964), s. 72 f. Se däremot G. Virdestam, Växjö stifts herdaminne VIII (1934), s. 161 ff. Se bl.a. Inger 1961, s. 44 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=