Jan Liedgren telsebrev senare. Köpebrevet har varken vittneslängd eller andra sigill än konungens. Jägerstad anför emellertid plausibla skäl för att de 16 fastar, som uppräknas i det slutliga bekräftelsebrevet av 13 mars 1281 (DS 714), utsetts bland personer, somnärvarit, när köpet uppgjorde i september 1280. Det märkliga är, påpekar Jägerstad, att bland dessa fastar finns en person, som annars blott är känd från Alsnö stadga, och två andra, som utom i Alsnö stadga endast nämnas i ytterligare ett brev (DS 1720). Att av den rad från många andra urkunder kända stormän, som beedigade Alsnö stadga, endast två fungerade som fastar i DS 714, finner Jägerstad icke kunna tjäna som motbevis mot hans tes. Och fastar utsågos endast bland världsliga personer, ej bland biskopar och klerker. Sven Tunberg hade redan 1911 framfört sina skäl för att Alsnö stadga borde emanera från mötet i maj 1279, och han upprepade dem 1951 i polemik mot Jägerstad.Andra bedömare voro välvilligare. E. Hjärne fann 1951 Jägerstads motivering »fyndig», och C. G. Andras betraktade hans datering som »en plausibel förmodan», men båda funno också andra tidpunkter mellan maj 1279 och september 1281 möjliga.^® Jerker Rosén, som fungerat som fakultetsopponent, fann i sin recension Jägerstads datering »evident riktig» men betecknade den senare som »mest sannolik» eller »sannolik».^" Helt godtogs Jägerstads bevisning bl.a. av H. Yrwing 1952 och av G. Åqvist 1968.^® Själv har jag vid upprepade tillfällen, redan 1956 och ännu i en uppsats i NTBB 1980, accepterat Jägerstads bevisning och hans dateringsförslag.^® 110 4 När jag i juni 1980 sände min uppsats i NTBB till min gamle vän Sven Kjöllerström, påpekade han i brev, att det fanns en väsentlig orsak att underkänna Jägerstads resonemang, vilken förut icke observerats. Han utvecklade detta utförligare i ett längre preliminärt manuskript några dagar senare och besvarade sedan mina invändningar mot vissa formuleS. Tunberg, Alsnö stadga (HT 1911), s. 230 ff.; Äldre medeltiden (Sveriges historia till våra dagar 2, 1926), s. 126; Några omstridda problem ur Sveriges 1200-talshistoria (HT 1951), s. 361—364, 392. Om bevisningens detaljer se här längre fram. E. Hjärne 1951, s. 5 med not 1 samt s. 21; C. G. Andr^e 1960, s. 146. J. Rosén, rec. i Scandia 1948—1949, s. 302; Kring Alsnö stadga (1952), s. 16 och 31; art. Frälse (KLNM IV, 1959), sp. 687; Svensk Historia I (1962), s. 162; Den svenska historien I (1966), s. 280. — Se även H. Schuck i Svenskt biografiskt lexikon XXIV (1984), s. 651. H. Yrwing, Maktkampen mellan Valdemar och Magnus Birgersson 1275—1281 (VSLÅ 38, 1952), s. 63 f. samt s. 112 ff. med polemik mot Tunberg; G. Åqvist 1968, s. 174. J. Liedgren i Archivistlca et mediaevistica (1956), s. 269; En landslagshandskrift från Åbo i praktutgåva, »Codex Aboensis» (NTBB 67, 1980), s. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=