Jan Liedgren avsedd för lagböckerna.^^ Det uppenbart oriktiga årtalet 1285, som avslutar de båda 1300-talstexterna, visar emellertid, att översättningen till svenska av Alsnö stadga — eller åtminstone av dess datering — icke är samtidig utan skett flera år efter stadgans tillkomst. Forskningen är nu därför enig omatt i varje fall stadgans datering måste vara översatt från latin. De flesta räkna med att hela Alsnö stadga varit utfärdad i form av en latinsk urkund. För att originalbrevet varit på latin talar, som jag framhållit 1956,^^ att intet originalbrev på svenska är känt tidigare än från 1330. Det är ej heller svårt att bakom den svenska texten i urkundens protokoll, stadgans andra hälft och eschatokollet skönja latinska formuleringar. Lika enkelt förefaller det ej vara att söka återöversätta den långa gästningsstadgan i kontextens förra hälft till latin. För att även detta avsnitt haft latinsk förlaga ha emellertid stilistiska och språkliga skäl anförts av nordisten G. Holm.^^ C. J. Schlyter reagerade 1836 mot att den på Alsnö i Uppland skrivna förordningen i edsöresavsnittet synbarligen har ordet häradsnämnd, där man skulle vänta hundaresnämnd, men han förklarar det som en ändring av den västgötske avskrivaren.Ordvalet är emellertid ej en tillfällighet. Båda texterna av Alsnö stadga använda genomgående ej den uppsvenska termen hundare utan den för götalandskapen karakteristiska termen härad (7 gånger i gästningsförordningen och 2 i edsöresparagrafen) och föreskriva, att var häradshövding skall tillsätta rättare i sitt härad. Att dessa termer förekomma i Yngre Västgötalagens stycke om rättare (Additament 6) är endast helt naturligt.^" Upplandslagens flock om gästning och rättare (KöpmB 9), som refererar Alsnö stadgas bestämmelser, talar om hundare och hundaresnämnd, men häradshövding saknades i Uppland, och det sägs ej något omvem som skulle utse rättare.^® På samma sätt förhåller det sig på motsvarande ställe i Västmannalagen (KöpmB 12) och i Södermannalagen (KöpmB 10).^® Att konung Magnus från Alsnö mitt ibland de 106 Se J. Liedgrf.n, Landslagens stadfästelsebrev 1442 och dess besegling (Ä. Holmbäck o. E. Wessén, Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Rättshist. Bibi. VI, 1962), s. LXIV, samt art. översättning (KLNM XXI, 1977), sp. 55. J. Liedgren, Svenska urkunder från 1300-talcts mitt (Archivistica et mediaevistica Ernesto Nygren oblata, 1956), s. 268 ff; R. Otterbjörk, Det äldsta originalbrevet på svenska (Namn och Bygd 1965), s. 122 f. Jfr redan Tunberg i HT 1911, s. 236 f. Senast i G. Holm, Medeltida stadgespråk (1969), s. 22 f., och art. Stadgespråk (KLNM XVI, 1971), sp. 607. Jfr häremot O. Bjurling 1952, s. 40 f. och 50 f. Schlyter 1836, s. 75. Holmbäck o. Wessén, SLL V, s. 377—378 med kommentar s. 397. Hol.mbäck o. Wessén, SLL I: Upplandslagen, s. 153—154 med kommentar s. 158; Bjurling 1952, s. 49. Gästningsbestämmelserna i Alsnö stadga och i de tre Svealagarna återges i parallelltryck av Bjurling 1952, s. 52—75.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=