Jan Liedgren en kort arenga samt sluta med sigillatio och datering.'* Kontextens första hälft (§1) reglerar vägfarandes tillgång till kost och förbjuder våldgästning samt slutar med att stadga ett gästningsfrälse.^ Härefter inskjuter B 10 en corroboratio, vari uppräknade biskopar, riddare och andra stormän och prelater svärja att hålla, vad som nu stadgats. Den andra hälften av kontexten börjar med att Birger jarls fridslagar stadfästas genomkonungens och rikets främsta mäns ed (§ 2), lämnar sedan stadganden om utgärdsfrälse och rusttjänstefrälse (§ 3) och fortsätter med förbud för länsinnehavare att godtyckligt utkräva pålagor av bönderna och för resande att utan särskilt kungabrev tilltvinga sig häst av bonde (§ 4). Först därefter kommer i B 59 (som §5) den corroboratio, som BIO inskjutit tidigare. Att placeringen av corroboratio är felaktig i B 10 kan man sluta, ej blott av att en sådan placering skulle strida mot sedvanan i diplomen, utan också av att uppräkningen av de beedigande stormännen måste (somi B 59) syfta tillbaka på de rikets män, som tidigare (i § 2) sagts gå ed på fridslagarna tillsammans med konungen. Som corroboratio står i B 10, skulle deras ed endast gälla gästningsbestämmelserna, där det varken talas om konungens eller rikets mäns ed. Den rikhaltiga litteraturen omAlsnö stadgas sakliga tolkning har främst gällt innebörden av frälsestadgandena och gästningsreglerna. Vissa formuleringar i stadgan ha givits nya tolkningar med väsentlig betydelse för uppfattningen av folkungatidens samhälle. I ett kapitel »Om hirdbegreppet, konungens män och det världsliga frälset i Sverige» har Karl-Erik Löfqvist 1935 hävdat, att uttrycket »warä män» i Alsnöstadgans utgärdsfrälseparagraf bör uppfattas som »homines nostri» eller »fideles nostri», vilka avlagt en särskild feodal trohetsed (homagium) till konungen, resp. hertig Bengt, och han påpekar att ett av Täljestatuterna från oktober 1279 (DS 692) förbjöd klerker att utan biskopens tillstånd avlägga homagium till annan än konung och hertig. På liknande sätt har i England termen »liber homo» i Magna Charta 1215 i modern tid tolkats som åsyftande baronerna, ej hela det engelska folket.^ ^ Jfr härom K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904), s. 203 ff. —Om termerna se bl.a. J. Liedgren, art. Diplom, och G. Johannesson, art. Diplomatik (båda i KLNM III, 1958, sp. 80 ff. och 87 ff.). ® Hjärne 1951, s. 6. • K.-E. Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (1935), s. 153 ff. Jfr S. Tunbergs partiella kritik i HT 1952, s. 105 ff., med åberopande av hans eget påpekande om man-begreppet i uppsatsen Det världsliga frälset i Sverige (Hist, studier, tillägn. Harald Hjärne 1908), s. 25 ff. Jfr även J. Rosén, Kring Alsnö stadga (festskriften till Gottfrid Carlsson 1952), s. 15 ff., art. Frälse (KLNM IV, 1959), sp. 687 ff., och Svensk historia I (1962), s. 162 ff, 168 f.; C. G. Andr.e, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (1960), s. 146 ff. ' Se härom Å. Sv.\hn, Magna Charta i nyare forskning (Festskrift till Verner Söderberg 1932), s. 175 ff. — Här kan erinras om att i den svenska senmedeltidens språkbruk 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=