Georg Stiernhielmsomlatinpoet 3 1. Alla som något litet har sysslat med Georg Stiernhielm vet att hans handstil ändrar utseende alldeles påtagligt efter 1641, och anledningen till det var den handskada Stiernhielm ådrog sig av ett värjhugg under ett bråk i Dorpat, f.ö. utförligt skildrat av Birger Swartling i hans avhandling om Stiernhielmd Den som först förstod att utnyttja olikheten i den stiernhielmska handstilen som dateringskriteriumvar Hjalmar Lindroth.- Lindroth leker med tanken att Stiernhielm efter 1641 kan ha övergått till att skriva med vänster hand, men han lutar trots allt närmast åt meningen att han också fortsättningsvis har använt sin högerhand, och att det är själva handskadan som förklarar den nya stilen. Andra forskare däremot anser att Stiernhielm faktiskt övergick till att skriva med vänster hand, och någon menar t.o.m. att han förlorade högerhanden under det beramade tumultet. Vare därmed hur som helst. Det bevarade fragmentet av Stiernhielms Hercules, det arbete som mer än något annat har gett honom äretiteln »den svenska skaldekonstens fader», —en benämning som inom parentes brukar anses ha Atterbom som upphovsman men som enligt Ewcrt Wrangels och senare Bernt Olssons lärda utredningar i själva verket är mycket äldre än så^ —är skrivet med den nya handstilen, alltså efter 1641. Den som vill, kan begrunda faktum att den svenska skaldekonstens fader blev det, antingen med vänster hand eller i varje fall med cn illa tilltygad högerhand. Det nya och uppseendeväckande med hexameterdikten Hercules låg i att en diktare visade sig både våga och kunna använda det svenska språket för cn typ av diktning som man dittills menat vara förbehållen den antika och den antikimiterande, i första hand latinspråkiga diktkonsten.^ Hercules är ett förhärligande av det svenska språket, ett stolt och självmedvetet sätt att demonstrera att den latinspråkiga diktens poetiska teknik mycket väl låter sig utnyttjas också för ett diktverk på svenska och att en svenskspråkig diktare på inget sätt behöver skämmas för att behandla ämnen som omhuldats i den antika och den antikinfluerade diktens traditioner. ^ BiPvGer Swartling, Georg Stiernhielm. Hans lif och verksamhet, Uppsala 1909, s. 33 ff. — Jag utnyttjar tillfället att tacka professor Bernt Olsson för värdefulla synpunkter i samband med utarbetandet av denna uppsats. - Samlaren 1910, s. 24 f. ^ Bernt Olsson, Den svenska skaldekonstens fader och andra Stiernhielmsstudier. (Skrifter utgivna av Vetenskaps-Societeten i Lund 69.) Lund 1974, s. 32. Olsson, a.a., s. 9. ^ Jfr Olsson, a.a., s. 12 ff., Kurt Johannesson, I polstjärnans tecken. (LychnosBibliothek 24.) Uppsala 1968, s. 31. Jfr också Sigbrit Swahn, Ryktets förvandlingar. (Skrifter från Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund 8.) Lund 1974, s. 100 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=