SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER ELFTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
r ’■ -?P' Tyap^'»? ' -A' ^ '• . •:* .< t .vj TTf *5^ \ VTT ‘♦fT Fiv -V / 1 r I f « i> i » t I' I » Jrr> y I : ' -y. ••■ i -.• ■ '*? r-^;*. - <: .*■ »* i r<:- i li;.. :■• I '. t y j *1. ‘ -M • y • . . r . V r.i \ , '^4 J»"' * T . '.a V. I. ; . r ’■ 57-. : t • \ 1 :•■ >. : . I I. •>-!-n ; 1 V' 1 I ;• • t i* >. ...' ■'■ *; i V » ^■'.r t «( 1 - i. I \ f 1 I I* . •• -V ■.
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÅTTSHISTORISKA STUDIER ELFTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
Redaktion: StigJägerskiöld ISBN 91-85190-28-4 ISSN 0534-2724 Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1985 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehåll Birger Bergh: Stiernhielm som latinpoet. Med inledning av Stig JÄGERSKIÖLD Gunnar Bramstang: Kvinnlig tronföljd — en tillbakablick utifrån vår nuvarande successionsordning Ole Fenger: Selvmord i kultur- og retshistorisk belysning Stig Jorgensen: Erstatningsrettens udvikling Jan Liedgren: Alsnö stadgas språk och datering Elsa Sjöholm: Rättlösa. Ett tcstfall till projektet »De svenska medeltidslagarna som historiska källor» Klas Ämark: Lagstiftning som reformverksamhet. En historiografisk analys av den moderna straffrättens historia Gösta Äqvist: Till den svenska regalrättens historia 1 2C 55 84 103 118 152 177
r.f TPf I'T iTT’ . s V• >■ ".i 5 t ;: u t i .•5 ‘1 ; •> t I \ * j • J» r f • 1 . >} « •j »» .
Georg Stiernhielm som latinpoet Av Birger Bergh Med inledning av Stig Jägerskiöld »All bildningstår på ofri grund till slutet» Det berömda Tegnérordet tränger sig på envar, som intresserat sig för vårt 1600-tals juridiska och humanistiska kultur. Den rika utveckling, som vår rättskultur nådde under 1600-talet, var i hög grad betingad av nya kontakter med den europeiska kontinenten. Genom studier vid utländska universitet, inkallandet av lärda utlänningar till vårt land, brevväxling med Europas lärde och studier av deras skrifter kom rika impulser Sverige till del. Ej endast språkformen utan även tankar är ofta hämtade direkt från Rom. De kontakter som sålunda upprättades mellan svenskt intellektuellt och andligt liv och kontinentens skedde nämligen på latin. Latinet var de lärdas språk, kyrkans, universitetens, domarnas och statsmännens, diploniaternas och filosofernas. Axel Oxenstierna har i berömda vändningar förklarat, att teoretiska resonemang ej kunde utvecklas annat än på latin, och den roll latinet spelade som internationellt eller kanske övernationellt kommunikationsmedel får en intressant belysning i att samme statsman vid ett tillfälle, när det franska sändebudet valde att tala franska, själv började tala svenska för att tvinga fransmannen att övergå till det av inga nationella prestigehänsyn belastade latinet. Man kan också erinra omErik Lindschöld, sommenade att han inte kunde skriva ned sina tankar i teoretiska ämnen annat än på romarspråket. Först under seklets senare del komsträvanden att göra sig gällande att lyfta det egna, det nationella språket till ett plan somsvarade mot de klassiska språkens. För juristerna var latinet särskilt viktigt, då det främsta verket som allmänt rådfrågades var kejsar Justiniani Corpus iuris civilis. Denna digra volym skulle ej blott ligga på hovrättens bord utan tillämpas i praxis som supplerande rättskälla. Emellertid använde våra främsta jurister det latinska språket ej blott i sin argumentation, i domars motivering osv., och då främst genom citat från Corpus iuris. Många av dem var dessutom ivriga och framgångsrika författare på latinska språket. Den rättsvetenskapliga litteraturen, inklusive raden av dissertationer inom juridik, avfattades under 1600-talet på latin. Så skrev Johannes Loccenius sina stora
Birger Bergh 2 handböcker i juridik på detta språk, Synopsis juris (tre upplagor). Johan Olofsson Stiernhöök föreläste för studenterna i Åbo på latin om svears och götars forna rätt. Föreläsningarna blev med tiden en bok i detta ämne, De jure Sveonum et Gothorum vetusto. Den till det nygrundade universitetet i Lund år 1668 inkallade Samuel Pufendorf skrev likaså sina arbeten på latin. Detta var också det språk universitetsmän, domare och kanslitjänstemän vanligen betjänade sig av i sina brev. Omman skall våga sig på att karaktärisera det latin våra 1600-talsjurister har skrivit, kan man nog utan vidare påstå att den språkliga och stilistiska behärskningen av mediet är mycket god. Generellt sett kan 1600-talets latin, hos oss liksom i andra länder, sägas bära prägel av renässanstidevarvets ambition att söka efterlikna den antika latiniteten. Flos en och annan skribent kan man väl se spår av medeltida språkdrag, men en författare som Erik Lindschöld å andra sidan måste sägas presentera ett utomordentlige elegant latin, där flitiga studier av Cicero och andra förebilder verkligen har burit frukt. Något som vanligen inte beaktas är att våra främsta jurister också har varit framstående skalder på det gamla romarspråket. Johannes Locccnius skrev inte bara läroböcker i juridik, han framträdde också som latinpoet. Man bör också erinra om Karl XI :s kände lärare Edmund FigreliusGripenhielm, liksom f.ö. om Åbo-professorn Wexionius-Gyldenstolpe och om Erik Lindschöld. Den av de svenska 1600-talsjuristerna mest namnkunnige skalden är dock tvivelsutan Georg Stiernhielm. De rättslärde hade en egen, rik litterär tradition på latindiktningens område. Om Stiernhielms karriär som jurist skall här i korthet erinras om att han från 1630 var assessor i den nyinrättade hovrätten i Dorpat, att han 1642 kallades att ingå i lagkommissionen, vidare att han 1660 blev medlem i reduktionskollegiet och året därpå krigsråd; han skrev en rad traktater i juridiska ämnen och han publicerade en edition av Västgötalagen. Mellan Loccenius och Stiernhielm fanns det tidigt kontakter, och det har sitt intresse att notera att Loccenius i en latinsk dikt från 1627 behandlar ämnet Herkules vid skiljevägen. Stiernhielms i Stockholm 1644 tryckta arbete Archimedes reformatus innehåller en av vännen Loccenius skriven gratulation. Nämnas kan, att Stiernhielm tillägnar en av sina mest spridda latindikter, det s.k. Idyllion Anaereontieum, till två andra juristvänner, Daniel Behmer och JoachimSchyttehielm. Birger Bergh har i den följande uppsatsen tagit upp ett ämne av central betydelse, juristen och humanisten Georg Stiernhielms latinska diktning, dess innebörd och bakgrund, och dess betydelse för hans senare svenskspråkiga diktkonst. Uppsatsen återger i huvudsak ett föredrag hållet i Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund i november 1983. Stig Jägerskiöld
Georg Stiernhielmsomlatinpoet 3 1. Alla som något litet har sysslat med Georg Stiernhielm vet att hans handstil ändrar utseende alldeles påtagligt efter 1641, och anledningen till det var den handskada Stiernhielm ådrog sig av ett värjhugg under ett bråk i Dorpat, f.ö. utförligt skildrat av Birger Swartling i hans avhandling om Stiernhielmd Den som först förstod att utnyttja olikheten i den stiernhielmska handstilen som dateringskriteriumvar Hjalmar Lindroth.- Lindroth leker med tanken att Stiernhielm efter 1641 kan ha övergått till att skriva med vänster hand, men han lutar trots allt närmast åt meningen att han också fortsättningsvis har använt sin högerhand, och att det är själva handskadan som förklarar den nya stilen. Andra forskare däremot anser att Stiernhielm faktiskt övergick till att skriva med vänster hand, och någon menar t.o.m. att han förlorade högerhanden under det beramade tumultet. Vare därmed hur som helst. Det bevarade fragmentet av Stiernhielms Hercules, det arbete som mer än något annat har gett honom äretiteln »den svenska skaldekonstens fader», —en benämning som inom parentes brukar anses ha Atterbom som upphovsman men som enligt Ewcrt Wrangels och senare Bernt Olssons lärda utredningar i själva verket är mycket äldre än så^ —är skrivet med den nya handstilen, alltså efter 1641. Den som vill, kan begrunda faktum att den svenska skaldekonstens fader blev det, antingen med vänster hand eller i varje fall med cn illa tilltygad högerhand. Det nya och uppseendeväckande med hexameterdikten Hercules låg i att en diktare visade sig både våga och kunna använda det svenska språket för cn typ av diktning som man dittills menat vara förbehållen den antika och den antikimiterande, i första hand latinspråkiga diktkonsten.^ Hercules är ett förhärligande av det svenska språket, ett stolt och självmedvetet sätt att demonstrera att den latinspråkiga diktens poetiska teknik mycket väl låter sig utnyttjas också för ett diktverk på svenska och att en svenskspråkig diktare på inget sätt behöver skämmas för att behandla ämnen som omhuldats i den antika och den antikinfluerade diktens traditioner. ^ BiPvGer Swartling, Georg Stiernhielm. Hans lif och verksamhet, Uppsala 1909, s. 33 ff. — Jag utnyttjar tillfället att tacka professor Bernt Olsson för värdefulla synpunkter i samband med utarbetandet av denna uppsats. - Samlaren 1910, s. 24 f. ^ Bernt Olsson, Den svenska skaldekonstens fader och andra Stiernhielmsstudier. (Skrifter utgivna av Vetenskaps-Societeten i Lund 69.) Lund 1974, s. 32. Olsson, a.a., s. 9. ^ Jfr Olsson, a.a., s. 12 ff., Kurt Johannesson, I polstjärnans tecken. (LychnosBibliothek 24.) Uppsala 1968, s. 31. Jfr också Sigbrit Swahn, Ryktets förvandlingar. (Skrifter från Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund 8.) Lund 1974, s. 100 ff.
4 Birger Bergh Genom Hercules ger Stiernhielm det svenska språket rangen av europeiskt kulturspråk, han inlemmar det provinsiella Sverige i en alleuropeisk poetisk kultur som hade sin främsta förebild och inspirationskälla i den antika dikten. Stiernhielm själv var i högsta grad medveten om sin betydelse. Den diktsamling som han — efter lärjungen Samuel Columbus’ »trägne begäran» —gav ut 1668, och där Hercules är huvudnumret, den gav Stiernhielm titeln Musae Suethizantes, med en förklarande översättning i underrubriken: »Thet är Sång-Gudinnor nu först lärande dichta och spela på swenska». Muserna har på sin vandring från Grekland, via den romerska poesin, och via den latinska, europeiska antikinfluerade diktningen, nu äntligen kommit till Sverige, och där sjunger de följdriktigt på svenska, med Georg Stiernhielms benägna bistånd: poeten sätter inte sitt ljus under ena skäppo. Temat »Muserna i Sverige» återkommer inom parentes ofta i Stiernhielms diktning, som Bernt Olsson har visat.® Man kan tillägga att det inte saknas antika paralleller till att man låter muserna tala något annat språk än sitt grekiska modersmål. Så finns det ett känt ställe hos Plinius d.y., som säger om en vän att hans brev är så bra »att man skulle kunna tro att det är muserna själva som talar latin» {ep. 2, 13, 7 epistulas scribit, ut Musas ipsas Latine loqui credas). Men detta skrevs vid en tidpunkt, då muserna ännu inte hade några planer på att fortsätta norrut. Den entusiastiska beundran Hercules framkallade hade sin grund i att man ansåg Stiernhielms självmedvetna anspråk vara berättigade. Stiernhielms läsare klarade inte bara av att översätta rubriken Musae Suethizantes. De kunde också, i olika grad, bedöma Hercules mot bakgrunden av den latinska och den grekiska diktkonsten från antiken framåt, som Stiernhielm visserligen inte uttryckligen nämner men som var den självklara förlagan, det icke utsagda jämförelseobjektet för den bildade läsekretsen: Musae Suethizantes framtvingar naturligtvis frågan vilket språk muserna inte sjunger på i denna diktsamling. Här fanns nu ett diktverk, ett diktverk på svenska språket, som kunde ta upp tävlan med den förebildliga antika och den antikinfluerade diktningen. Inte heller i poetiskt hänseende skulle stormakten Sverige behöva stå tillbaka för något annat folk. 2. Detta ger bakgrunden till det ämne som denna uppsats tar upp till behandling. En diktare som har kunnat skriva epokgörande verk med vänster hand, eventuellt illa sargad högerhand, måste rimligtvis kunna antas ha ® A.a., s. 11 f. Jfr också Olsson i hans kommentar till Stiernhielms Parnassus triumphans i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsutgåva, bd. VIII 1:2:3, s. 3S4.
Georg Stiernhielmsomlatinpoet 5 presterat betydande saker också med oskadd högerhand. Det är också fallet. I Stiernhielms poetiska produktion före 1641 finns en hel rad dikter av verklig rang, och flertalet av dem är skrivna om inte på musernas eget språk så i varje fall på latin. Stiernhielmär i själva verket en fullfjädrad företrädare för den latinska, antikinfluerade poesi, som i så hög grad präglar den europeiska renässanskulturen och vars lärdomar han har kunnat göra så lyckosamt bruk av i sin svenska diktning. Stiernhielm har gått i latinsk diktarskola, även om hans mästararbete är den svenske Hercules] hans gesällprov är latinska. Faktum är att han redan i sin äldsta kända dikt, en latindikt från 1624, föregriper viktiga drag i den senare Herc«/c5-diktningen. Georg Stiernhielms latinska dikter har samlats och utgivits av Bernt Olsson 1973 i Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av Stiernhielms Samlade skrifter, bd. VIII 1:2. Syftet med föreliggande uppsats är att på basis av denna utgåva ge en presentation av Stiernhielm som latinskald." 3. Olssons edition upptar 38 dikter. Först skall några ord sägas om den 80 versrader långa, på elegiska distika avfattade dikten nr. VI —detta i strid med uppsatsens rubrik, eftersomjag här kan meddela, att dikten inte har skrivits av Stiernhielm. Dikten påträffades av Carl Ivar Ståhle, är en hyllning till biskop Johannes Rudbeckius i Västerås, daterad Västerås 1627 och undertecknad av Georgius Wichaeus. För Carl Ivar Ståhle var Georgius Wichaens Georg — eller Göran — från Vika, och så hette (och heter) obestridligen den by utanför Falun där Georg Stiernhielm föddes och växte upp. När det dessutom är ställt utom varje tvivel, att Stiernhielm tjänstgjorde vid Västerås gymnasium 1626, menade Ståhle för sin del att attributionen till Stiernhielmvar klar.^ Argumenten mot Stiernhielms författarskap är följande. För det första kallar han sig inte i någon annan diktunderskrift Georgius Wichaeus. Detta är väl i och för sig ett inte så tungt vägande skäl, ehuru det förtjänar att noteras. Det andra och alldeles avgörande argumentet är att dikten är skriven på ett så uselt latin, att Stiernhielm —om det nu vore han som skrivit den — måste ha haft någon särskild avsikt med själva denna uselhet. Men det är mycket svårt att göra en sådan avsikt trolig. Vissa passager är alldeles obegripliga, och det man begriper är inte särskilt uppmuntrande och kommer i varje fall inte i närheten av den mestadels mycket klara och njutbara poetiska diktion som utmärker de odiskutabelt ’’ översättningar och kommentarer till Stiernhielms samtliga latindikter håller på att utarbetas av Bernt Olsson och mig för publicering i Vitterhetssamfundets utgåva. ® Enligt meddelande till Bernt Olsson.
Birger Bergh 6 stiernhielmska dikterna. När det vid ett detaljstudiuni visar sig att det i dikten VI finns ord som företer annan prosodi, dvs. andra stavelselängder, än i Stiernhielms latindiktning i övrigt, finns det knappast någon anledning att tveka längre. Det i sammanhanget imponerande är att denne poet, som så uppenbart har arbetat invita Minerva, överhuvud taget har orkat skriva 80 hela versrader. Det har funnits en rektor i Hedemora med namnet Georgius (Matthiae) Wichaeus, och eftersom också han har varit verksam i Västerås finns det goda skäl att anta, att det i själva verket är han som är skyldig till dikten VI i Olssons edition.*^ 4. Av de 37 återstående numren i samlingen bör det sedan nämnas, att fem stycken inte är dikter i vanlig mening, dvs. de är inte metriska eller har någon bestämd versform, men det är å andra sidan fråga om synnerligen konstfullt utmejslade texter, och Bernt Olsson har med goda skäl tagit med dem i sin utgåva. Det är för det första ett långt och syntaktiskt sett utomordentligt sinnrikt utformat epitafium över den för sin skönhet och lärdom så berömda Vendela Skytte, statsmannen Johan Skyttes dotter, död vid 21 års ålder. Texten (nr. VII) är utformad som om det vore en riktig gravskrift, och det kan nämnas att den företer vissa stilistiska likheter med den likaledes mycket konstfullt utarbetade gravskrift över Vendela Skytte som finns i Uppsala domkyrka (Skyttekoret). I en annan text (nr. XX) föreslår Stiernhielm en gravskrift över sig själv, där han kretsar kring ordet pares, dvs. ’likar’; »En man, som hans överordnade gjorde till sin like; som gjorde sina underordnade till sina likar; som hans likar vördade som en överordnad», i ordagrann översättmng. Den tredje texten i den nu aktuella gruppen (nr. XXVIII) kallar StiernhielmSatyra Batavica, »Batavisk satir». Inte heller här finns någon meter. Till formen är det snarast fråga om stenstil, med korthuggna och kärnfullt formulerade rader. I denna »bataviska satir» uttalar Stiernhielm sitt stöd för Holland gentemot Ludvig XIV. Den har tillkommit ganska sent, nämligen 1670 (Stiernhielm dog 1672), och utm.ärks av en äkta stiernhlelmsk blandning av språkligt överdåd, kraftfullhet och skämtlynne. »Ni bor visserligen långt borta från turken», säger Stiernhielm till holländarna, bara för att fortsätta med: »det är i Frankrike ni har er turk.» — »Från Danmark kan ni inte räkna med någon hjälp», fortsätter han, »eftersom ni nyss har hjälpt Danmark» —en oväntad förklaring. »Svens- ® Se Gunnar Ekström, Västerås stifts herdaminne, II: 1, Västerås 1971, s. 534 f.
Georg Stiernhielmsomlatinpoet 7 karna är inte att lita på,» får man vidare veta. »Det de vill ha, det tar de; det de försvarar, det behåller de». Stiernhielm passar också på att ge holländarna det välmenande men skämtsamma rådet att skaffa sig »krut i stället för peppar, bly i stället för ost, svärd i stället för alnar» (vits på alnmåttet, på latin samma ord som för ’armbåge’), och de bör skaffa »kanoner i stället för säckar», alltsammans inom parentes en målande skildring av holländskt ekonomiskt liv. Ett arbete i ungefär samma form som Satyra Batavica är det epitafium (nr. XXIX) som Stiernhielm skrivit över hertig Karl IV av Lothringen.^® Stiernhielm låter den döde Karl själv tala, ungefär som i romersk sepulkralpoesi, men medan den döde i sådan poesi får säga saker som framkallar läsarens medlidande, gör Stiernhielm tvärtom och låter Karl avslöja vilken kvalificerad skurk han har varit, en skurk vars handlingssätt bara kan väcka avsky. Det hela ger en egendomlig effekt, skakande och komisk på samma gång. I gruppen texter, som inte är egentliga dikter, finns ytterligare en som jag här går förbi.Endast ett av dessa fem stycken har tidigare tryckts, såvitt man vet, nämligen gravskriften över Vendela Skytte. Det kan förefalla egendomligt att Satyra Batavica och epitafiet över Karl av Lothringen inte har befordrats till trycket, med tanke på att de båda är mycket noggrant och konstfullt utarbetade texter. Men förmodligen skall man inte fästa så stort avseende vid huruvida et stiernhielmsk text har tryckts eller ej, i den meningen att man därav skulle kunna dra några säkra slutsatser om hur han själv bedömde sina alster. Något kan man kanske ana, och jag får anledning att senare återkomma till saken. Vi vet att Stiernhielm var ganska lättsinnig, för att inte säga bohemisk, i dessa ting, och man kan erinra sig Samuel Columbus och dennes »trägne begäran» om publicering av Mnsae Siiethizantes. Till saken hör att texter av detta slag överhuvud taget trycktes jämförelsevis sällan i ett land som Sverige. Stiernhielm själv tycks för övrigt ha sett sin vetenskapliga produktion som betydligt viktigare än sin poetiska; det gäller således hans arbeten inomspråkvetenskap, rättsvetenskap, filosofi, matematik och mekanik för att nämna det viktigaste. Stcnstilsgenrcn har ägnats en omfattande studie av Per S. Ridderstad i Konsten att sätta punkt. Anteckningar om stenstilens historia 1400—1765. (Vitterhetsakademiens Handlingar, Filol.-filos, serien 14.) Lund 1975, men som Torkel Stålmarck påpekar i sin recension i Samlaren 1976, s. 141, har varken Stiernhielms epitafium över Karl av Lothringen eller hans Satyra Batavica beaktats. Nr. XXI, i översättning ungefär; »Du vet inte hur obetydlig del av dig som ditt själv utgör —den delen är så liten som så!» Jfr SwARTLiNG, a.a., s. 4 f.
Birger Bergh 8 JJ. Ur de metriskt bundna diktverken i samlingen kan det vara motiverat att urskilja ett antal poem som på olika sätt dels visar Stiernhielms påtagliga intresse för språkets uttryckssida, dels ger en bild av vad som kan kallas hans språkmagi. Rent generellt skall det sägas, att Stiernhielm som latinpoet är ytterligt medveten om formens betydelse, och hans sätt att exempelvis utnyttja ordens klangvärden röjer ett artisteri av hög klass. Men ibland tycks hans lekande med olika poetiska effekter inte ha något annat syfte än det rent dekorativa, för att låna en träffande formulering av Bernt Olsson.Det gäller för det första några lekfulla formexperiment, bl.a. en palindrom, samtliga av skäligen ointressant innehåll (nr. IV, XXXVII och XXXVIII). Inte heller de har tryckts tidigare, vilka slutsatser man nu kan dra av det. Det kan nämnas att palindromer, dvs. dikter som kan läsas både fram- och baklänges med samma ordalydelse, var någonting som förekom i den i skolan och senare vid universitetet bedrivna undervisningen i latinsk versskrivning. Det ansågs innebära en nyttig formell exercis, men innehållet blir naturligt nog för det mesta ganska skruvat. Det mest uppseendeväckande exemplet på Stiernhielms nära nog maniska intresse för språkets utsida, eller dess ytstruktur, leder oss tillfälligtvis bort från de latinska dikterna. Allra sist i Olssons utgåva —som vid sidan av latindikterna också upptar tidigare icke publicerade dikter på svenska, tyska och italienska, jämte den stort upplagda makaroniska Discursus Astropoeticus — finner man nämligen en dikt som varken är skriven på latin eller svenska eller överhuvud taget något känt språk. Stiernhielm har först författat två italienska strofer, på ett äkta stiernhielmskt tema. nämligen sann dygd ställd mot det bedrägliga skenet. Sedan har han översatt dessa strofer till ett i övrigt icke belagt språk. Man måste här tala om att »översätta», för om man jämför de två versionerna, finner man betydande systematiska överensstämmelser i den meningen att en bokstav i den italienska texten nästan konsekvent motsvaras av en annan, och samma, bokstav i den andra versionen. Språket bör alltså rätteligen definieras som chiffrerad italienska, och man kan därför inte hålla med Bernt Olsson när han menar att Stiernhielm här har skrivit en nonsensdikt utan skönjbara betydelsevärden, liksom senare Lewis Carroll och dadaisterna.^'* Innehållet är detsamma som i den italienska dikten, och helt säkert har avsikten med experimentet varit att s.a.s. smaka av språkets uttryckssida, att avnjuta språket som rent akustiskt fenomen —vilket man ju bör kunna göra, när det gäller ett språk som ingen tidigare har hört. Så tycks Stiernhielm ha A.a., s. 247. A.a., s. 256. — De nämnda överensstämmelserna har först iakttagits av den köpenhamnske latinisten Ivan Boserup.
9 Georg Stiernhielmsom latinpoet resonerat. Man kan finna det hela kuriöst, men onekligen finns här ett drag av sorglös genialitet. Ub cryrlo o turi ak gupri behuri Vorsu tamlé heter det bl.a., eller i svensk översättning: »Ack, hur fåfäng är inte mänsklig ståt utan dygd!» Härifrån är steget inte långt till Stiernhielms språkmagi.Sin fascination av ord och av ordens dolda egenskaper visar Stiernhielm inte minst i sitt sätt att använda anagram, dvs. tekniken att av bokstäverna i ett ord skapa ett eller flera nya ord. Detta är tidstypiskt, och också Hedemorarektorn Georgius Wichaeus gör flitigt för att inte säga desperat bruk av anagrammet. Man får det alldeles bestämda intrycket att Stiernhielm menar, att de anagrammatiska förvandlingsmöjligheter ett ord äger samtidigt för oss avslöjar fördolda innebörder i utgångsordet. Mycket belysande är en dikt (nr. XVIII) som Stiernhielm enligt överskriften har författat under en rättegångsförhandling i Dorpat, där han sedan 1630 varit assessor i den då inrättade hovrätten. Det gäller ordet veritas, ’sanning’, vars innebörd framläggs först i ett fyrfaldigt anagram, sedan i ett femfaldigt: Seruiat, esuriat\ vi tandemtersa resurget. serta resumet. Seruiat, esuriat, res, vita, et cuncta periclis lactentur licet: at vires vi tersa resumet. Det ligger i sakens natur att angrammet som sådant inte kan återges i översättning, men vad Stiernhielmhär har att säga om sanningen är i det första anagrammet: »Omhon också lever i träldom, om hon också hungrar — till slut skall hon renad resa sig med våld» eller, med den lämnade alternativa möjligheten: »till slut skall hon med våld återta sin krona». Det andra anagrammet spinner på i stort sett samma tema: »Sanningen må leva i träldom och hunger; egendom, liv och allt må sväva i fara: likväl skall hon renad med våld återfå sin styrka». Det framgår av överskriften, att anagrammen har tillkommit »i upprördhet», och man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig att inspirationen till dessa utgjutelser har levererats av någon klart lögnaktig åtalad eller kanske något motsträvigt vittne som assessorn har suttit och retat upp sig på. Dessa korta dikter har en parallell i en annan hexameterdikt (nr. XVII), Jfr Carl Ivar Ståhle, »Språkteori och ordval i Stiernhielms författarskap», Arkiv för nordisk filologi 66 (1951).
Birger Bergh 10 där Stiernhielm på 17 versrader lyckas prestera 42 anagram på veritas. Man kan inte undgå att imponeras av denna språkliga ekvilibristik som inte framstår som mindre anmärkningsvärd av Stiernhielms upplysning att dikten kom för honom en morgon medan han fortfarande låg kvar i sin säng. Den enda av Stiernhielms helt och hållet anagrammatiska latindikter som finns bevarad i ett gammalt tryck firar svenskarnas seger över danskarna i sjöslaget vid Femern (1644). Själva dikten (nr. XVI) består av fyra elegiska distika, dvs. sammanlagt åtta versrader, men den har en lång inledning på prosa där de olika långa raderna har centrerats i trycket, möjligen för att det skall föreställa den trofé som dikten enligt Stiernhielm utgör: »sibyllinsk segertrofé» kallar han den.^® Segertrofén överbringas enligt den inledande texten till Sveriges drottning av, som det står, »en framstående tronens stridsman» eller på latin egregius throni miles —ett perfekt anagrampå Georgius Stiernhielm. Själva trofén, säger diktaren i en förklarande marginalanmärkning, består av ett trefaldigt anagram. Stiernhielm förvandlar nämligen ordet Danus, dvs. »dansk», anagrammatiskt till Sunda, nudas respektive undas, dvs. »Öresund», »nakna» och »vågor». Detta bildar utgångspunkten för ett övermåttan respektlöst raljeri med de besegrade danskarna, där huvudtemat är att Danmark har förlorat sin flotta i sjöslaget: Sundets vågor är nakna, dvs. de är blottade på fartyg. Det ligger s.a.s. i begreppet dansk —så tycks Stiernhielmmena —att inte alls äga någon flotta, eller rättare sagt: att endast ha ägt en. Sådana här skojfriska poetiska upptåg har i varje fall inte förbättrat grannsämjan, kan man nog anta. 6. Det torde ha framgått att flertalet av de latindikter som hittills har refererats aldrig tidigare har varit tryckta, åtminstone känner man inga äldre tryck. I själva verket är det så, att av alla de dikter Bernt Olsson har samlat i sin edition inte mer än en fjärdedel finns bevarade i 1600-talstryck. En mycket stor del av de tidigare aldrig publicerade alstren är inte heller annat än rena utkast, och Stiernhielm själv hade förvånat sig storligen om han hade fått se dem presenterade i en vetenskaplig edition. Det är alltså fråga om ganska anspråkslösa saker, ibland någon anteckning bara, t.ex. i marginalen till någon bok. Men de har sitt intresse, inte minst kanske för att de genom överstrykningar, tillägg och alternativläsarter ger oss goda inblickar i hur Stiernhielmgick tillväga för att lösa enskilda verstekniska problem. Tekniken att utforma en dikt till likhet med något föremål (»carmen figuratum»), t.ex. en bägare, var jämförelsevis omtyckt av renässansens diktare.
Georg Stiernhielmsom latinpoet Den disposition som valts för den fortsatta framställningen innebär att något först sägs om resterande under 1600-talet aldrig tryckta latindikter, varefter de återstående, tidigare tryckta, dikterna upptas till behandling. 11 7. Flertalet av de otryckta dikter somåterstår att behandla, är som redan har antytts nästan genomgående mycket korta, ett eller två elegiska distika, ibland några hexameterrader. Vi finner här bl.a. några smädeepigram, av vilka ett utformats som en Martialisimitation (nr. XXII).En annan gång (nr. VIII) parafraserar Stiernhielm några rader ur Ovidius’ Tristia (2,33—34), f.ö. i marginalen i en bok där just de versraderna råkade stå citerade. Stiernhielms parafras gäller med all sannolikhet en livländsk adelsman Abel Ziegenmejer, som hade haft något ärende uppe i domstolen i Dorpat; bakgrunden var att Ziegenmejer hade klagat över att han ensam hade fått finansiera ett visst kyrkobygge.^® Alltnog, medan Ovidius’ verser i översättning lyder: »Om Jupiter skulle sända sina blixtar varje gång människor syndar, kommer han snart att vara utan vapen», skriver Stiernhielm så här: »Om Ziegenmejer skulle sända sina gåvor varje gång han syndar svårt, kommer han snart att vara utblottad». En föga älskvärd insinuation om bakgrunden till Ziegenmejers donationer, och man får väl tänka sig att Stiernhielm har författat det lilla epigrammet bara för sitt eget nöjes skull. Från litterär synpunkt är sådana här texter inte särskilt tungviktiga, men de är inte alldeles utan psykologiskt intresse. Stiernhielmsforskningen tycks ha identifierat adressaterna i alla dessa smädedikter, utom i ett fall (nr. XIX) där Stiernhielm i översättning säger så här: »Detta nät spänner jag inte för flugorna utan för de syrsor som med sitt envisa surrande stör min vila. De tystnar inte förrän man stryper dem.» Veterligen har Stiernhielmsforskningen överhuvud taget inte anat något personangrepp bakom dessa rader, men det finns skäl att misstänka att Stiernhielm här är ute efter riksvärderingsmannen Anthoni Grills skalp. Stiernhielm och Grill var fiender sedan de kommit ihop sig med anledning av Grills otillfredsställande sätt att sköta sina åligganden inom mått- och viktväsendet.Skälet till min förmodan är helt enkelt det jämförelsevis ovanliga ordet grillus som Stiernhielm gör bruk av i sitt epigram, grillus i betydelsen ’syrsa’, syftande på Giåll alltså — som helst borde strypas. Om detta epigram se Swartling, a.a., s. 72 f. Se Per Wieselgrens utgåva av Stiernhielms Brev och inlagor i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsedition, bd. VIII 3, s. 363 (brev nr. 195, daterat 24 oktober 1631).
Birger Bergh 12 8. Ell annan (nr. XXXV) av de korta, tidigare otryckta dikterna är en Vergilius-imitation, ett utkast bara, med några nästan ordagranna citat ur femte och sjätte eklogerna. Vidare hittar man några versifierade utfall mot kvinnokönet, t.ex. detta (nr. II): »Om en smeksam, kättjefull, fräck, oförsynt, ombytlig och sladderaktig jungfru verkligen är jungfru, då är också den jungfru som har fött två gånger» eller för att citera Stiernhielms eleganta latin: Blanda, salax, petulans, audax, vaga, garrula virgo si virgo est, virgo est bis quoque quae peperit. I ett annat epigram (nr. III) formulerar Stiernhielm följande dystra reflexion: »Hjärtat är ingenting annat än oro, kroppen ingenting annat än ett sorgligt kadaver. Att födas är en sjukdom, att leva är att ofta dö.» 9. Sitt eget namn kretsar Stiernhielm kring i åtminstone två, kanske tre dikter. I en av dem (nr. X) leker han med likheten mellan sitt tidigare efternamn Lilia och växten lilja: »Liljan lyser vit som en bild av den ofördärvade dygden. Var rädd om den — den skall en gång ge dig en vacker krans, Lilia.» Man kan tycka att det är anmärkningsvärt att dikten har skrivits vid en tidpunkt (1633) då Stiernhielm redan adlats (1631) och därvid tagit sig nytt efternamn, men faktum är att Stiernhielm också i dikten nr. IX, som kan dateras till 1632 (se nedan), kallar sig Georgius Lilia. Under alla förhållanden uttrycker redan denna helt korta dikt om liljan den stoicistiskt färgade moralfilosofi som går som en röd tråd genom Stiernhielms hela diktning, särskilt förstås i Hercules, nämligen hans energiska framhållande av Virtus, dygden. I det lilla epigrammet kombineras f.ö. hans stoicism med hans språkmagi: det visar sig att hans gamla efternamn på ett hemlighetsfullt sätt binder honom vid dygdeidealet. I ett annat, ganska svårtolkat, epigram (nr. XXVII) anspelar Stiernhielm på sitt nya efternamn genom att — i varje fall som det verkar — tala omen stjärna; i varje fall säger överskriften till detta elegiska distikon att skalden talar »om sig och sitt emblem». Huvudtanken i det lilla epigrammet är nyplatonistiskt färgad och går ut på att Stiernhielm står i kontakt med Gud och till världen återkastar strålglansen från Gud.-” Han Jfr SwARTLiNG, a.a., s. 104 f. -® Jfr Johan Nordström i Vitterhetssamfundets Stiernhielmsutgåva, bd. VIII 2: 1:2, s. CCLXII f.
13 Georg Stiernhielmsom latinpoet har enligt överskriften skrivit det »uppfylld av Gud», Deo plenus, f.ö. när han steg upp ur sängen. Upplysningar av det sistnämnda slaget avslöjar i förbigående sagt mer än vad man från början kanske är benägen att tro. Som framgått tidigare, har det tydligtvis inte varit ovanligt att latinpoeten Stiernhielm fått sin inspiration i sängen. Det kan tydas så, att han varje ledig stund arbetar med språket, det må gälla verstekniska eller andra problem. De dateringar som framgår av Bernt Olssons edition visar, att Stiernhielm faktiskt under hela sitt vuxna liv beflitat sig om att hålla sig i latinspråkig trim, med mer eller mindre krävande versifikatorisk exercis, t.ex. när domstolsförhandlingarna börjar bli alltför tråkiga eller när han ligger och drar sig i sängen på morgnarna. 10. I tre korta dikter (nr. XXX), med anagrammatiska inslag, besjunger Stiernhielm sina tre söner och förutspår för var och en av dem framgångar på olika fält: den ene inom litteraturen, den andre inom det militära livet och den tredje något oprecist inom samhällslivet. Det bör sägas, att dessa tre dikter är intressanta framför allt i formellt hänseende, eftersom Stiernhielm här använder ett mycket ovanligt versmått, nämligen hexametrar omväxlande med jambiska versrader. Han har lånat versmåttet från Horatius, som använder det i några av sina epoder (14—15), eller från den senlatinske diktaren Ausonius, som också använder det någon gång. 11. Samma versmått använder Stiernhielm i den sista (nr. XXXI), och samtidigt längsta, i den grupp otryckta dikter som nu är på tal. En rad ändringar i originalmanuskriptet och vissa alternativläsarter gör att man inte med säkerhet kan fastställa hur Stiernhielm egentligen har tänkt sig den definitiva ordalydelsen. Men så mycket står klart, att han vänder sig till vad han kallar »Mars’ stolta prydnad», dvs. dem som har valt kriget som sitt levebröd. Stiernhielm ställer sig frågande till att man med vett och vilja kan riskera sitt liv i striden. Knappast så att dikten andas pacifism, snarare uttrycker den oförståelse inför den som frivilligt söker faran. »Med slutna ögon rusar ni mot sår och död, slösande ert liv och blod. Men till vad ändamål?» frågar han. Elan tror sig finna ett svar i att det är ärelystnaden som måste driva krigaren, och han medger att äran i sig är något värdefullt. Å andra sidan köper krigaren sin kortlivade ära till ett alltför högt pris, och denna reflexion leder fram till en kanske något oväntad avrundning av dikten. Det visar sig nämligen att Stiernhielm
Birger Bergh 14 ansluter sig till raden av latinska renässanspoeter som påminner folk om att de har en möjlighet att rädda sitt namn undan glömskan om de engagerar någon skald som besjunger deras bragder. »Ni som menar att ni måste vinna ära genom gruvlig död, kom ihåg att vörda muserna och musernas präster», heter det bl.a. i dikten, som mer och mer antar formen av en annons eller en reklamaffisch. Temat är, som sagt, vanligt i humanistpoesien. Bakom sådana formuleringar ekar naturligtvis ytterst Horatius’ ord om att det »funnits många tappra män före Agamemnon» —det är bara det att de inte har haft någon Homeros eller någon annan skald somhar räddat deras namn till eftervärlden.-^ 12. Jag övergår då till att behandla de dikter som har tryckts redan under Stiernhielms livstid. Det gäller inte mer än sju dikter, och det bör kanske i tydlighetens intresse preciseras att det utöver dessa sju bara finns ytterligare två nummer i Bernt Olssons edition som tidigare har varit tryckta, nämligen dels segertrofén med anledning av slaget vid Femern, dels epitafiet över Vendela Skytte, somnämnts tidigare. Av dessa sju dikter har inte mindre än fem tillkommit i samband med att vänner till Stiernhielm disputerat eller promoverats. Disputationsdikterna har också på tidens vanliga sätt tryckts i dissertationerna i fråga. Till dessa fem kommer en helt kort dikt (nr. XV) som står som avslutning till ett av Stiernhielms prosaarbeten. Man måste finna det anmärkningsvärt att nästan samtliga av Stiernhielms tryckta, och samtidigt mest genomarbetade, latindikter har s.a.s. ingått i ett konventionellt mönster, eller varit en del i ett samhälleligt ritual, och detta ger oss en påminnelse om att dikten under tidigare skeden på ett helt annat sätt än nu har haft just socialt välidentifierade funktioner. Normalt har alltså Stiernhielm behövt någon mer eller mindre konventionell anledning att publicera sina latinska dikter. Den sjunde dikten i gruppen (nr. XXIII) faller något ur ramen. Det är det s.k. Idyllion Anacreonticum, som är en hyllning till Stiernhielms vänner Daniel Behmer och JoachimSchyttehielmsomtack för den hjälp de hade gett honomi en besvärlig situation. Också i ett annat avseende är de tryckta dikterna anmärkningsvärda, nämligen med hänsyn till sin form. I sina otryckta dikter använder Stiernhielmnästan uteslutande daktylisk vers, dvs. hexametrar som ofta varieras med pentametrar (elegiska distika) och någon gång med jamber, som vi har sett. I de tryckta dikterna däremot är förhållandet det rakt motsatta. ** Horatius, Carm. 4, 9, 25 f. vixere fortes ante Agamemnona multl. 22 Nr. I, V, IX, XI och XII.
Georg Stiernhielmsom latinpoet Av sammanlagt c:a 520 versrader är här inte mer än tio daktyliska.^^ Det verkar som om Stiernhielms vardagsvers, eller bruksvers, har varit daktylisk. Men så fort han skall framträda officiellt, lämnar han helst den daktyliska versen, dvs. den meter som är den i särklass vanligaste inte bara hos svenska utan också kontinentens latinspråkiga humanistpoeter, och väljer i stället jambiska och anapestiska versmått som han lånar från exempelvis Senecas tragedier, eller han använder den hos Horatius så vanliga alkaiska strofen. Detta är inget annat än versifikatorisk styrkedemonstration, och det skall tilläggas att Stiernhielm röjer en utomordentligt god behärskning av de olika vers- och strofformerna, både metriskt och prosodiskt. 15 13. Idyllion Anacreonticum, (nr. XXIII) som är Stiernhielms mest spridda latindikt, känd i flera tryck och avskrifter, skrevs när Stiernhielm hade tvingats lämna Livland hals över huvud på flykt undan ryssarna och helt utblottad kommit till Stockholm 1656."^ Där togs han om hand av vännerna Daniel Behmer och Joachim Schyttehielm, som tidigare nämnts, och dikten utmynnar i ett lovprisande av vänskapen. Den är utformad som en dialog mellan Orestes och Menalcas, där Orestes inledningsvis prisar den sanna vänskapen, den som vilar på dygdens grund. Menalcas invänder och säger att så borde det förstås vara med vänskapen, men i själva verket är det inte ideal utan pengar som regerar här i världen. Också vänskapen köps tyvärr för pengar, framhåller han helt illusionslöst. Trots att Orestes återkommer och lovprisar verkliga vänner —Behmer och Schyttehielm, tydligen —kan man inte komma ifrån, att de poetiskt starkaste partierna i dikterna svarar Menalcas för. Bl.a. ger Menalcas en mycket talande skildring av det obehag den fattige och begåvade framkallar hos den rike (och kanske obegåvade): Stiernhielm lyckas suggerera en sällsam blandning av avund, mindervärdeskänsla och dåligt samvete, som den rike försöker befria sig ifrån genom att intala sig att fattiglappen han har framför sig i själva verket är en ganska löjlig figur. Man kan fråga vad allt detta har med Anakreon att göra. Anakreon utmålades av traditionen som den som fortfarande vid 80 års ålder med obrutna krafter ägnade sig lika mycket åt Venus som åt Bacchus, uppenbarligen beroende på att dessa ämnen intar en så framträdande plats i hans diktning, men Stiernhielms anakreontiska dikt ger inget utrymme för dessa ** Till dessa kan man lägga det åtta hexameterrader omfattande epitafiet över Lars Kagg (nr. XXIV i Olssons edition), som visserligen aldrig tidigare tryckts men som fortfarande finns till beskådande i Floda kyrka i Södermanland, där Kagg ligger begravd. Jfr Johannesson, a.a., s. 31 f.
Birger Bergh 16 Anakreons favoritmotiv. Förklaringen är att kännedomen om Anakreon i Västeuropa inte var grundad på Anakreons egen text utan förmedlad genom Henri Etiennes utgåva år 1554 med latinska översättningar — en utgåva som för det mesta innehåller sådant som inte är av Anakreons hand. Dessa s.k. Anacreontéa har tagit upp material bl.a. från Theokritos, vars idyller förklarar den stiernhielmska diktrubriceringen. När Stiernhielm vidare i sin dikt låter en av sina figurer heta Menalcas, ett herdenamn känt både från Theokritos’ och Vergilius’ bukoliska diktning, tycks det peka på att Stiernhielm har uppfattat de bukoliska inslagen i Anacreontea som autentiskt anakreontiska. Från den bukoliska dikten, sådan vi känner den från Vergilius’ ekloger, kommer f.ö. den dialogform Stiernhielmanvänder i dikten. En av Stiernhielms disputationsdikter (nr. IX) gäller den unge Jakob Skytte, som år 1632, vid 16 års ålder, försvarade avhandlingen De rebus puhlicis vid Dorpats universitet. Jakob var son till Stiernhielms välgörare Johan Skytte, och dikten som vederbörligen prisar den unge Skytte för hans »förunderliga snille» och lyckönskar Sverige om det har en ungdom som följer honom i spåren, är väl icke desto mindre i första hand en hyllningsdikt till fadern. Att bli faderns jämlike framhålls också uttryckligen som ett tänkbart mål för unge Jakob. Ser man till funktionen, är denna ganska bombastiskt hållna dikt en parallell till epitafiet över Vendela Skytte, i den meningen att Stiernhielm i båda fallen uppmärksammar Johan Skytte och markerar den tacksamhetsskuld han står i till honom. Jag går nu förbi några andra promotions- och disputationsdikter^® för att avslutningsvis säga något om Stiernhielms äldsta och samtidigt mest omdiskuterade latindikt —också det en disputatlonshyllning. Carmen jambicumdimetrum (nr. I) är, som diktens titel anger, jambisk, och den tillkom 1624, då vännen Johannes Achatius från Sala försvarade sin avhandling i Uppsala. Stiernhielmsforskningen har sedan länge betonat det märkliga i att Stiernhielm här, i sin allra äldsta kända dikt, arbetar med det motiv som utmärker den senare //ercw/es-diktningen, nämligen vägvalsmotivet.^^ I den latinska dikten nämns nu inte Herkules, utan dikten är en beskrivning — och en ytterst raffinerad och poetiskt verkningsfull beskrivning —av de två vägarna, vällustens och dygdens: valet gäller Voliiptas eller Virtus. Det finns i antik dikt en utformning av vägAnacreontea och deras betydelse för den svenska vitterheten behandlas av Jan Mogren i Antik poesi i svensk översättning. (Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. Scripta minora 1962—1963: 1.) Lund 1963, s. 18 ff. Beträffande en av dessa, nr. XII, se Joh.\nnesson, a.a., s. 28 ff. Jfr STARTLING, a.a., s. 17.
Georg Stiernhielmsomlatinpoet valsmotivet som i högsta grad påminner om Stiernhielms dikt, och det är hos Silius Italiens (kring år 70 e.Kr.) i hans stora diktverk om Hannibalskriget, Punica. I 15:e sången (15:18—120) skildrar Silius Italiens Scipios val mellan just Voluptas och Virtus, och att detta varit en av Stiernhielms källor har man länge känt till. Sin förtrogenhet med Silius italieus och just 15:e sången av Punica röjer Stiernhielmf.ö. i sin gravskrift över fältherren Lars Kagg, som finns till beskådande i Floda kyrka i Södermanland: de tre första versraderna i gravskriften är ordagrant övertagna från Silius Italieus 15: 98—100.-® Men när nu Silius Italieus själv inte talar om Herkules i sin behandling av vägvalsmotivet, har man då rätt att anta att just Herkules har föresvävat Stiernhielm redan här i hans äldsta dikt? Att Stiernhielm i det svenska diktverket om Hercules har varit beroende bl.a. av antika källor som uttryckligen nämner Herkules vid skiljevägen, är ställt utom varje tvivel.-® Men tydligen har Stiernhielm faktiskt haft Herkules i tankarna redan 1624. Hjalmar Lindroth och efter honomBernt Olsson har fäst uppmärksamheten på en anteckning av Stiernhielm, där han hänvisar till Silius Italieus, sång 15, nämligen »Disputationem Virtutis et Voluptatis circa Herculem», dvs. den strid Virtus och Voluptas utkämpar om Herkules.®® Stiernhielm har alltså glömt att striden i fråga gällde Scipio. Det finns också ett annat argument för att Stiernhielm redan i sin allra äldsta dikt har tänkt på just Herkules. Till alla de källor som flitiga Stiernhielmsforskare har identifierat kan här nämligen läggas ytterligare en, och det är filosofen och tragedidiktaren Seneca. Seneca har bland sina tragedier åtminstone en som handlar om Herkules — nämligen Hercules furens, den rasande Herkules.®^ Det kuriösa är nu att verserna 692—694 i den tragedien nästan ordagrant återges i verserna 44—49 i den stiernhielmska dikten (det blir fler versrader hos Stiernhielm som skriver på jambisk dimeter än hos Seneca som här använder jambisk trimeter). I sin äldsta dikt, som handlar om vägvalsmotivet, nämner alltså Stiernhielm visserligen inte Herkules, men han citerar några versrader ur ett diktverk som handlar uteslutande omHerkules: det är som om Stiernhielm skulle ha satt en stämpel pä dikten och klargjort vad den egentligen handlar om. Det kan i detta sammanhang erinras om att Carl Ivar Ståhle i sin stora bok om Vers och språk i Vasatidens och stormaktstidens svenska diktning 17 Olsson, a.a., s. 250. Jfr ovan not 23. Se Olsson, a.a., s. 84 ff. Olsson, a.a., s. 94. Att också tragedien Hercules Oetaeus är ett verk av Seneca, kan numera anses mindre sannolikt. Se Bertil Axelson, Korruptelenkult. Studien zur Textkritik der unechten Seneca-Tragödie Hercules Oetaeus. (Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. Scripta minora 1964—1965; 3.) Lund 1967.
Birger Bergh 18 (1975, s. 288 f.) nämner en föreställning av Senecas Hercules furens, framförd eller avsedd att framföras av Uppsalastudenter inför änkedrottningen Maria Eleonora och drottning Kristina, låt vara först 1648. Något samband med Stiernhielmskymtar dock inte hos Ståhle, men saken är ändå av intresse. Seneca var mycket omtyckt, läst och spelad i renässansens Europa, och kan man dokumentera en kännedomi Sverige omjust Hercules furens, bör detta rimligtvis ge ökat stöd åt tanken att Stiernhielms läsare har förstått att identifiera Senecacitatet i dikten från 1624. Denna Stiernhielms tidigaste kända dikt röjer inte bara en formellt sett utomordentlig behärskning av det latinska språket. Skalden lyckas också bringa form och innehåll i en ytterst konstfull balans bl.a. genom ordens klangvalörer och genom en raffinerad syntax. »Vällustens ljuva väg går nedför det svagt sluttande berget, och i makligt lopp flyter den frambland lunder, där rika fruktträd står planterade i en underbar ordning». Mollis Voluptatis via Clemente declivis jugo Fluxu levi inter sylvulas Serie arborum mirabili Feraciumapte consitas Delabitur laetissimas. Mot denna suggestivt sövande beskrivning av den behagliga Voluptas kommer så småningom skildringen av vällustens konsekvenser. Det visar sig, som man kunde misstänka, att via Voluptatis leder rakt ner i helvetet, »den förskräckliga Proserpinas boning, där den svarte Cerberus’ käftar öppnar sitt ofantliga gap». Här blir språket genast bistrare och inte alls så mjukt och smekande som nyss: Namque hic specu immenso patet Limen trucis Proserpinae, Furuique fauces Cerberi Immani hiant voragine. 14. Den snillrikhet Stiernhielm lägger i dagen i denna och flera andra latindikter ger honom en särställning bland svenska humanistpoeter. Det har ju skrivits åtskilligt med latinpoesi också i vårt land, särskilt under 1500-, 1600- och 1700-talen, men skall sanningen fram är mycket ekon och efterapningar, ofta är det fråga om rena lån från kanske framför allt Vergilius och Ovidius. Också Stiernhielmlånar då och då, som vi har sett, men han visar samtidigt en självständighet och frihet gentemot sina förebilder som få andra, ja, ibland är han väl närmast egensinnig i sitt sätt att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=