79 Hatt och huva Härför talar även det skälet, att det överallt synes råda överensstämmelse mellan giftorätts- och syskonarvsdelarnas inbördes storlek. I Värend har emellertid den övriga danska rättens regler beträffande arvsdelningen icke utträngt den gamla sedvanan omlikadelning. Vid försöken att förklara den värendska rättssedvänjans ursprung bör uppmärksamheten även riktas på ett annat förhållande. Domböckerna bekräfta som nämnts, att i Värend var ättekänslan ännu under 1600-talet stark och levande.^® Blodshämnden hade inte helt dött ut, vid mandråp erlades sålunda fortfarande ätteböter och vängåva till den dräptes fränder; vid avhändelse av bördsjord, det s. k. ättlevet, erlades till fränderna en särskild ättlevesgåva. Detta leder tanken på, att bördsjorden, ättlevet — man tänkte på byar med efterleden -lef, löf —i Värend långt frami tiden vid den gamles död icke skiftats. Till ättlevet, bolet, bör boskap och bohag ha räknats. Arvsdelningen liksom giftorätten skulle tidigare ha omfattat lösörena i inskränkt mening samt nyodlingar på bymarken eller allmänningen, vilka ej räknades till ättlevet, osv. Här förelåg ur ättens synpunkt intet hinder att jämställa man och kvinna. Vid den omfattande odlingsverksamhet, som exempelvis angives av målabebyggelsen, har denna arvs- och giftorätt alltmera kommit att omfatta jord. Kvinnan borde i så fall endast med tiden ha fått gifto- och arvsrätt till ättlevet, d. v. s. odaljorden, det fasta fädernet. Härmed stämmer att enligt domböckerna kvinnoarvet i jord ofta inte utskiftades utan kvarstod i gården under namn av fastejordspenningar. Sedan de skånska landskapen genom freden i Roskilde 1658 förenats med Sverige, dröjde det ända till 1683, innan svensk civillag där infördes. Föranledd av en förfrågan från Göta Hovrätt meddelade generalguvernören Rutger von Ascheberg i ett brev den 31 oktober 1683 att under detta året den svenska lagen och processen förmedelst häradshövdingarnas introducerande överallt på landet blivit införd. Justitien administrerades därför numera uti alla tre provinserna efter det svenska maneret.^® På grund av detta besked upphörde Göta Hovrätts tillämpning av den danska lagen. Den i januari 1683 utnämnde häradshövdingen i Lister och Bräkne härads domsaga i Blekinge Samuel Arfwidsson förfrågade sig d. 10 juli 1685 hos hovrätten »om Blekingz och then i hans härader öflige praxis medh arftagande emellan bondefolk och barn, samt begrafningskostnader».^*^ Fråga uppkomdå omden även i Värend förekommande lika arvs- och giftorätten Jfr G. o. Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne, del 2 (1868), kap. VIII, s. 256 ff. G. Bendz, Göta Hovrätt genom seklerna (1934), s. 101 f. Häradshövdingen i Listers och Bräkne härader Samuel Arfwidsson, fullm. 30/1 1683. (J. E. Almquist, Lagsagor och domsagor i Sverige, I (1954), s. 396 f.). Göta hovrätts arkiv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=