Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 74 taga arv som »i frändskap är främst och i släkt är närmast». Men därefter säges om jämnarv: »Då två äro jämna i arv och jämnskylda i ätt, då går alltid hatt till och huva ifrån {l>a gangaer ae hattaer til ok huua fran).» (ögLÄB3: 1). Denna regel gällde också vid släktskap på kvinnosidan: »Och i alla arv tager den emot som räknar släkt på mansidan, och kvinnosidan går ifrån, omde båda äro lika närskylda och båda av mankön.» Enligt en uppgift i Erikskrönikan, som icke är anledning att betvivla, skulle den nya lagen ha tillkommit under Birger Jarls tid.^ Tha gaff Birge jerl the lagh, ther sidhan haffua standit marghan dagh, at syster matte erffua mz hroder tridiwngh hade epter fader ok moder. Det är antagligt, att denna delningsnorm hämtats från den samtida danska rätten. Den något årtionde tidigare stadfästade Jyllandslagen stadgar sålunda: Man takter e halu<e merte xn kunae i all^ arf. (I: 5).^ I ÖgL (GB 7 och 15) återfinnes också bestämmelser om giftorätt, enligt vilka mannen skulle få dubbelt mot hustrun. Såväl giftorättens delningsnorm somresp. flockars plats i lagen göra troligt, att dessa tillhöra den nya lagen. I den forna rätten motsvarades giftorätten av vad de två makarna medförde i boet. Mannen förde in sitt s. k. nrg^ef, vilket u r föräldraboet givits honom vid giftermålet. I stället medförde hustrun sin hemföljd {hemfylghp), det som följde med henne till det nya hemmet. Hemföljden utlovades på fästningsstämman, och nämndes i giftomannens tal {gipta mal) före bröllopet {bruplöp) till det nya hemmet. Kvinnans hemföljd bestod, jämte ett bolster, av jord och trälar samt av guld och silver. All jord som hustrun ärvde under äktenskapet tillföll hennes hemföljd. Ommannen dog först, uttog hustrun hemföljden ur oskiftat bo. Dog åter hustrun först, ärvdes hemföljden av hennes bröstarvingar, eller återgick till hennes släkt, omhon varit barnlös (GB 1, 15, 7 och 16). Jorden skulle utlämnas lika mycket värd som då den infördes. Vidare finnes följande viktiga bestämmelse: »Hus och allt bo fae», d. v. s. boskap ^ Svenska landskapslagar, utg. av Holmbäck och Wessén, ser. 1, s. 135. Enligt Rolf Pipping är det troligt, att lagens utfärdande stod i sammanhang med Valdemars danska gifte, ifall denna nya arvsprincip infördes från Danmark (se Kommentar till Erikskrönikan, Svenska Litteratursällskapets i Finland skrift nr 187, 1926 s. 247 ff och där anf. litt.). Enligt traditionen skulle den lika arvsrätten i Danmark ha införts av Sven Tveskägg. Jfr Stemann, Dansk Retshistorie, s. 411 och J. Steenstrup, Normannerne, del I, s. 251 ff. —Arvslagen återfinnes i ÖgL ÄB 1, VgL II ÄB 1, SdmL äB 1, UL ÄB 11, VmL ÄB 11 och HL ÄB 11. Däremot saknas den i VgL I och DL. - Danmarks gamle landskabslove, II: 1, s. 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=