Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 66 från detta århundrade i allmänhet endast innehålla beskrivningar av jämkningar i gamla solskiften. I Skånelagen (Om jordatvister, 74 kap.) återfinnes alternativt samma princip somi svearätten beträffande tomtens jordrättsliga betydelse: »Detta vilja somliga män hava till lag, (att) för hustoft skall man fullgöra ledung och utreda skatt (fore hus^e toft seal man lafnng, inme oc stup rep<e)». Om en man sålde bort jord från sin toft och allenast hade kvar en åker, och en annan man köpte toften, skulle han nämligen enligt denna uppfattning ha rätt styrka, att all jorden hörde till hustoften. Eljest skulle den råka illa ut, somskulle gälda alla utskylderna för hustoften. I sin latinska parafras (35) över Skånelagen har ärkebiskop Andreas Suneson skrivit följande klarläggande kommentar beträffande ifrågavarande uppfattning:^® »I förhållande till tofterna såsom de mera betydande, icke i förhållande till de tillhörande jordarna, som rätta sig efter tofterna liksom lemmarna efter huvudena, betalas avgifter och erlägges vad man är skyldig till underhåll av konungen och bestämmes på vissa håll vad ledungen nödvändigtvis kräver. Därför har det synts vissa förståndiga och lagkunniga män vara överensstämmande med rättvisan, att toftens herre och ägare med hjälp av tolfted skall kunna återkalla åkrar, som blivit avhända från tillhörande jordar, hur lång tid än andra veterligen hava innehaft dem, om dock varje år åtminstone en åker har varit kvarhållen tillsammans med toften för odling. I motsatt fall, om alla lemmar blivit på samma sätt avhända, kunde med hjälp av dessa själva huvudet, d. v. s. toften, återkallas såsom onyttigt utan lemmar. Sålunda kunna också lemmarna sökas tillbaka med hjälp av huvudet, om man icke kan påvisa andra jordar, som ha blivit utbytta mot lemmarna. Enligt denna uppfattning förelåg alltså förbud mot att avsöndra tegar från toft och gård“" — en motsvarighet till det avsöndringsförbud som i Sverige senare vid flera tillfällen utfärdades av skattehänsyn. Skånelagen (76 kap.) lät emellertid även en annan uppfattning komma till uttryck. Andra ville nämligen, säger lagen, i stället hava till lag, att envar skulle ha rätt att välja åker och äng, sedan han bärgat tre års grödor. »Ty eljest kommer den illa ut, som blir usel och fattig, om han ej får sälja bort åker eller äng sig till hjälp, och bo på sin egen hustoft till dödagar med ett litet åkerland, hellre än att vara annan mans landbo. Skall en man ej hava rätt att göra det, då tyckes han ej råda som en fri man över sin egendom, och ej är repmätning onyttig för den skull.» —Sedan lagen härefter klarlagt repmätningens betydelse i detta fall säges avslutningsvis: »Och det är det bästa, att man värderar Gud och sanningen mera än något annat, och avhänder sig ej Gud för jord». Av denna slutmening att döma -® Holmbäck och Wessén, Svenska landskapslagar, IV serien, Skånelagen (1943), s. 51, not 44. Jfr Sture Bolin, Skånelands historia, del 2 (1933), s. 225 ff. »
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=