Tomt är tegs moder 59 vill säga mannen som sitter vid årfästet. Håvidjan eller håbandet kallades för hamna, varav det nyssnämnda lägsta ledungsdistriktet fick sitt namn. Den från varje hamna levererade skeppsvisten bestod av korn samt fläsk och smör i bestämda proportioner. Inom hamnorna synes den personliga ledungsplikten ha fördelats på de olika byarna och inom dessa på deras kvotdelar, vilket ännu var fallet i Södermannalagen. Enligt dess Konungabalk, 10 flocken, skulle, när konungen bjöd ut led och ledung, »maten» bäras till skeppen. »Den skall fara, som är äldst till färd. Tvista de om färden, då skall den fara, som hamnomännen vittna vara skyldig därtill. Sår någon i en annan by än den där han bor och sår han en hel attung, då skall han fara lika ofta som den som sår en halv by.^ Sår han mindre än en attung, då skola de lägga flera tillsammans, till dess att det är en attung. Sedan skall den av dem fara, som lotten först faller på». Då den personliga ledungsplikten sålunda fördelades efter byns kvotdelar till och med åttondedelen {attungen) är det sannolikt att så ursprungligen skedde också med skeppsvisten. Enligt Södermannalagen, Jordabalken 13: 1, åvilade skeppsvisten även vissa urfjäll: »Nu ligger urfjäll i by, den har forn hävd, rör eller gärdesgård och den utgör skeppsvist {matgierd); den skall vara som deras fädernearv». Enligt Upplandslagen, Byalagsbalken 17: 5, skulle för skattskyldig urfjäll utskylderna utgöras efter öresland och örtugland: »Nu ligger en urfjäll utmed gärdesgård; då skall den svara för gärdesgården, som äger urfjällen, så långt den räcker. Är den satt till öresland och örtugsland, då skall den hålla gärdesgård efter byamål. En urfjäll, som är satt till öresland och örtugsland, skall taga del i alla utskylder, allt efter det örestal somden är satt till». Att ledungsskatterna vilade på den marklandsindelade jorden framgår också av Upplandslagens Kyrkobalk 2 och Konungabalk 10: 5. Enligt Konungabalken 10: 1 skulle också vissa skeppsvister utgå »lika mycket av ett markland jord som av en stridbar man {sumaff wighummanni)^ Enligt en annaluppgift skulle Birger jarl efter slaget vid Sparrsättra i Fjädrundaland år 1247 ha pålagt de uppländska bönderna årligen utgående skeppsvister, i formav en ledungslama om40 mark av varje ledungsdistrikt, och mången annan tunga. Enligt Upplandslagens Konungabalk erlades dessa ledungsskatter liksom skeppsvisterna till flottan av hamnorna samt inom dessa av byarna och deras kvotdelar. I och med att ledungsskatterna skulle årligen erläggas, måste i de olika byalagen kravet ha uppstått att ersätta den gamla, alltmera orättvisa fördelningsnormen efter byns kvotdelar. Genom denna norm fördelades inte skattetungan efter skatteförmågan — en bonde med ett större jordinnehav kunde som nämnts ofta få en mindre ^ Enligt handskrift A. Handskrift B har i stället »hela byn» (by allan). ® Se härom närmare förf:s avh Ledung och marklandsindelning (1949), s. 169 och där anf. litt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=