Festskrift tillägnadGerhard Hafström 58 Härefter följer den viktiga bestämmelsen om delningsgrunden vid det nya skiftet. »Nu är tomt tegs moder {Nu ier tompt teghs moper). Åker skall man lägga efter tomt. Om någon vill dela på annat sätt, då har den rätt, somvill lägga åkrar efter tomt och efter rätt solskifte, mellan bill och bärgning, och han må lagligen tillsäga omskifte. Sedan må de skifta trädor och ej sådda åkrar. Nu vill ej den, som skifte sålunda bjudes; då må han saklöst hava sin åkerlott i varje gärde under två år, och sedan skall hela byn gå till rätt solskifte». Södermannalagen har alltså liksom Dalalagen bibehållit byns kvotdelar såsom delningsgrund.® Efter denna normskulle även tomtplatsen uppdelas mellan byamännen. Tomternas storlek kommo därigenom att bliva ett uttryck för delningsgrunden, vilket motiverade satsen, att tomt var tegs moder. Men ett bibehållande av byns kvotdelar som delningsgrund måste i hög grad ha försvårat införandet av det nya skiftet. Ty den för hammarskiftet karakteristiska fria odlingsgången, under förutsättning att obegränsad tillgång till odlingsbar jord var förhanden, måste i många byar ha rubbat överensstämmelsen mellan i kvotdel uttryckt andelsrätt och innehavet odlad jord. De gårdar somhade ett större antal män eller vilkas ägare voro mera inriktade på nyodlingsarbeten måste nämligen snart genom de nya odlingarna ha erhållit ett jordinnehav, som var mycket större än som svarade mot resp. gårdars kvotdel. Ett starkt motstånd mot det nya skiftets införande måste då förutsättas ha mött från de bönder, vilkas jordinnehav var större än deras andelsrätt i byn och vilka trots detta efter det nya skiftet skulle erhålla odlad jord, som endast motsvarade deras andelsrätt och alltså var mindre än deras tidigare innehav. En annan delningsgrund återfinnes i den år 1296 kodifierade Upplandslagen, varigenom marklandet och dess underavdelningar blevo det nya byamålet. Detta sammanhänger sannolikt med den genomgripande förändringen inom det svenska samhället som krigsledungens avlösning genom ledungsskatterna innebar. För krigsledung var hundaret såsom ledungsdistrikt indelat i hälfter, fjärdingar och åttingar, samt de sistnämnda i ett visst antal s.k. hamnor, vilka omfattade en grupp byar eller gårdar. Varje sådan rote eller hamna hade till uppgift att när ledungen utlysts sända en man med vapen och proviant till ledungssnäckan. Han hade där att somroddare intaga sin plats vid ett bestämt årfäste. Detta var oftast tillverkat av en vinkelböjd tallgren med ett stamstycke, försett med en vidje- eller repögla, i vilken åran vilade. Ett sådant naturvuxet, vinkelböjt årfäste kallades på fornsvenska har och i nutida hälsingedialekter hå. Roddaren kallades därför hasate, det ® Angående detta äldre byamål, jfr Ivar Sjögren. Till frågan om säljarens rätt till »Awisning» vid fastighetsföryttring enligt Upplandslagen (Svensk Juristtidning, 1941, s. 281 f.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=