54 Festskrift tillägnad Gerhard Hafström Med utgångspunkt från det i Ivar Flemings jordebok återgivna rättsfallet har i ovanstående undersökning belysts skafthållningens egentliga innebörd. Därmed har den hittills icke lösta frågan om förhållandet mellan vapentag och vapened kommit i ett nytt läge.^^ Därmed har ävenledes ett nytt bidrag lämnats till förståelsen av domens och dömandets ursprungliga innebörd.^- Det vunna resultatet har också aktualiserat nya frågeställningar. Bland dessa bör särskilt framhållas behovet av en förnyad undersökning angående fastarnas egentliga uppgifter.^^ Här må endast förutskickas, att Hälsingelagens rättsregler angående de åtta fastarna — vilka är typiska för såväl äldre västgötsk som finländsk rätt —stödjer det antagandet, att fastarna vid fastighets avhändelse, liksom vid äktenskaps ingående, var parternas ättemän. I så fall är det antagligt, att de äldsta kända rättsreglerna för fastighets avhändelse tillhöra det fornsvenska ättesamhället, och att de utbildats redan under de avlägsna tider, då rätten skapades vid mötet mellan riten och ätten. (Historisk Tidskrift för Finland, 1954.) SvEND Grundtvig, Otti de Gotiske Folks Våhenéd (i Det kongelige danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 1870); Konrad Mauer, Vber das Vapnatak der nordischen Rechte (in Germania, Vierteljahrsschrift fur deutsche Alterthumskunde 1871; Djurklou, ovan a.a. passim; J. Steenstrup, Normannerne, 4 bind. (1882), s. 229 ff.; jfr förf. Äldre Västgötalagens »Landamari» (i Historiska studier tillägnade Sven Tunberg 1942), s. 45 med not 37—39. Se härom Karl Olivecrona, Döma till konung, och dens. Domen i tvistemål (Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund, 1942 och 1946). Jfr Karl Lehmann, Die altschwedischen Festiger (in Abhandlungen zur germanischen, insbesondere nordischen Rechtsgeschichte, 1888).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=