Skafthållning ringar. —Det latinska uttrycket hasta scotationis betyder efter orden en hasta, som begagnades vid skötning eller rättare i överflyttad bemärkelse vid omfärd. Det vore emellertid föga troligt, att ett spjut använts vid själva omfärden. »Däremot har man efter allt att döma haft behov av en mätstång. I de flesta fall överläts ett visst mått jord, och det ligger därför nära till hans att antaga, att fastarna vid omfärden kontrollerat detta mått. Vid själva stadfästelsen har en dylik stång eventuellt fått utgöra symbol för jorden, vilket manifesterats genom att överlåtaren och fastarna efter styrefastens resp. forskilamannens tal lagt sina händer på skaftet». Enligt Almquists mening skulle bruket att ’hålla på skaftet’ ursprungligen ha utbildats inomVästergötlands lagsaga, somsamtidigt också vore omfärdens egentliga hemland. Då detta bruk sedermera spreds till andra landskap, vilkas lagar ej föreskrevo omfärd vid jordöverlåtelse, kunde ’skaftet’ inom dessa lagsagor naturligtvis lätt ha förlorat sin ursprungliga karaktär av mätstång och ersatts med exempelvis en vanlig stav. — Efter att ha påpekat att ordet skapt i Skånelagens uttryck »reb og skapt» betyder mätstång framhåller Almquist, att denna betydelse kan ha spritt sig från Skåne till götalandskapen, i vilken landsända uttrycken skapt och umfterd, skaptfard, skaptfarande m.m. allmännast förekommer i äldre tid. Beträffande denna förklaring må emellertid framhållas, att det bevarade källmaterialet icke visar, att skaftet eller stången vid omfärden eller vid tingsskötningen skulle haft samband med någon uppmätning av jorden. Den till en viss fastighet i Västergötland hörande åkerjorden låg vanligen kringspridd, antingen i s.k. oregelbundet tegskifte eller i vretar och stycken. Det fanns därför praktiska skäl för att i Västergötland bibehålla omfärden. I Svealandskapen var däremot enligt landskapslagarna solskiftet infört, varvid varje by hade ett bestämt byamål, vilket utfällts på marken i tomtbredd och åkerteg. »Tomt är åkers moder». I dessa landskap borde det därför ha funnits större anledning än i Västergötland att vid fastighetsöverlåtelse använda byns mätstång för att fastställa, att tegbredden i den till en överlåten fastighet hörande åkerjorden överensstämde med fastighetens byamål. Då emellertid någon mätstång icke tillhör formen vid fastighetsöverlåtelse i nämnda landskap föreligger av skiftesrättsliga orsaker så mycket mindre skäl att antaga, att en mätstång skulle ha kommit till användning i Västergötland och därifrån senare blivit införd i andra landskap. Det är sannolikt, att det fornsvenska ordet skapt, enligt språkbruket i de gamla nordiska lagarna betyder ’skaft på ett vapen’. Som belysning härav kan anföras följande ålderdomliga lagrum i Äldre Västgötalagen, (Tjuvabalken 19).^^ Se mitt a.a. »Hamarskipt», s. 122 f. ‘‘ Jfr Yngre Västgötalagen, Tjuvabalken 54 och 56. Se vidare Holmbäck och Wessén,. Svenska landskapslagar, 1. serien {1933), Östgötalagen, s. 169, not 2. 51
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=